Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 4. Olof Skottkonung och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
norra Västergötland. Husby (Husaby) var den tekniska benämningen
för de kungsgårdar, som funnos i de olika hundarena och häraden. Det
är därför helt naturligt, att konung Olof den gången vistades på sin
kungsgård i Kinne härad. Vi kunna med fog antaga, att Svealand,
där det hedna hufvudtemplet fanns, låt vara att en kristen menighet
tidigare hade funnits på Björkö, höll på hedendomen, hvilket för öfrigt
styrkes af något som inträffade senare; men däremot måste inom de år,
som förflutit efter Ragnvald jarls gifte, åtminstone något hafva blifvit
gjordt för kristendomen, och därför var onekligen Västergötland en
lämplig ort för dopet. Hvilka krafter förmått konung Olof att antaga
den nya tron, det veta vi icke. Måhända var det hans egen insikt,
att då grannlanden blifvit kristnade, det icke vidare lönade sig att
hålla på de hedna gudarne. Om det var så, att hans maka var kristen,
kan ju detta hafva på honom öfvat ett mäktigt inflytande. Den
inhemska sägnens berättelse, att i Husaby upprättats en biskopsstol,
förtjänar ingen tillit. Att mot medeltidens slut skarabiskoparne hade
ett fast hus vid Husaby, är däremot sant. Anledning därtill kan
möjligen hafva gifvits af den helgd Husaby vunnit genom den förste
kristne svenske konungens dop. Sägnen kallar döparen Sigfrid. Namnet
är tyskt och kan vara riktigt, men med visshet kan det icke sägas.
Konungens dop hade skett vid sidan af de bremenska
ärkebiskoparnes lagstadgade mission inom Norden. Därmed kunde man
naturligtvis icke nöja sig i Bremen. Ärkebiskop Unwan (1013—1030)
sände flera höglärda präster till Norden, antagligen äfven till Sverige,
han sökte vinna konungarnes bevågenhet med dyrbara skänker, han
tillät äfven, att präster vigda i England fingo verka i Norden, därest
han fann dem dugliga. Om sådana uppträdde i Sverige, veta vi icke.
Men helt visst förekommo de i Norge, då ju konung Olof Tryggvesson
antagit kristendomen i England, och i Danmark, hvarest konung Knut
den store härskade, hvilken äfven var konung öfver England.
Ärkebiskopen sökte draga dessa engelska präster till sig, så att något
intrång i hans öfverherdeställning med afseende på Norden icke skulle
komma i fråga. Men då man i England tog sig för att ordinera
biskopar för Norden, då gjorde han motstånd; till och med den myndige
konung Knut fogade sig i detta afseende efter ärkebiskopens fordringar.
När konung Olof blifvit döpt, hade han allvar med införande af
kristendomen i det land, öfver hvilket han var herre, men han var
klok nog att icke gå bröstgänges fram mot den hedniska befolkningen
och dess från fäderna ärfda tro. Han höll sig med afseende på kyrkan
till Västergötland, där jordmånen var lämplig, och upprättade en
biskopsstol i Skara, som af gammalt var en medelpunkt för
landskapet; äfven jarlen bodde där. Han vände sig till Bremen för att få
en biskop. Redan år 1013 förekommer en skarabiskop med namnet
Torgaut; namnet synes antyda nordisk börd. Enligt den tidigare
åberopade Adam verkade denne med framgång hos de två götiska stam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
