Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 4. Olof Skottkonung och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF SKOTTKONUNG OCH HANS SÖNER. 81
mark-, öres-, örtugs- och penningeland. Före konung Olofs tid kan det
icke hafva varit tal om penningeland. En jord, som var värd en mark,
erlade i skatt eller afrad 1/24 eller en örtug och kallades ett
örtugsland o. s. v. Att genomförandet af denna beskattning gäller endast
Svealand hänvisar oss till en långt aflägsen tid, då skillnaden mellan
de olika delarna af Sverige ännu var stor. Inom vidsträckta delar af
Götaland var jorden indelad i attungar, d. v. s. 1/8-delar, men i hvilket
förhållande denna indelning stod till skatterna kunna vi nu icke
utreda. För öfrigt funnos många olika jordenheter i landets olika delar.
Vi komma nu till en del af konung Olofs regering, under hvilken
han trädde i närmare beröring med Norge, och därmed erhålla vi från
de på Island nedskrifna sagorna hvarjehanda upplysningar rörande
förhållandena i Sverige. Jag har redan varnat för en blind tilltro till
detaljerna af dessa sagors skildringar.
Efter slaget vid Svolder år 1000 var Olof Skottkonung i obestridd
besittning af vissa delar af Norge, Jämtland och en del af det utanför
liggande landet samt den del af Viken, som nu kallas Bohuslän. Norge
fanns den tiden icke som eget rike. Men till sist blef detta den svenske
konungens herravälde utom Sverige hotadt och tillintetgjordt.
Af de furstliga friare, som Sigrid Storråda säges hafva låtit
innebränna, var den ene, Harald, af konung Harald Hårfagers ätt. Han
efterlämnade en späd son, Olof, som under barnaåren var utsatt för
hvarjehanda äfventyrligheter men som tidigt mognade och inlät sig
på härfärder. Efter en längre vistelse i väster, där han vunnit stort
rykte som härförare och där han hade blifvit en ifrig vän af
kristendomen, kom han slutligen år 1015 tillbaka till sitt fosterland och
återupprättade Norges rike. Detta kränkte den rätt, som Olof Skottkonung
ansåg sig hafva till vissa delar af Norge, men denne inlät sig icke på
något försvarskrig. Han sände personer att kräfva skatt inom hans
trondhjemska område, men de uträttade intet, under det den norske
konung Olofs försök att utkräfva skatt inom Jämtland misslyckades.
Det svenska herraväldet öfver Viken kom snart till en ända. Olof
Skottkonung, hvars sysselsättningar den tiden äro fullkomligt okända,
hade måst finna sig i förlusterna men var naturligtvis missnöjd.
Mellan Viken, som åter blifvit norskt, och Västergötland, som stötte
därintill, förekommo gränsfejder, och västgötarne fingo ej längre, såsom
förr, sill och salt från västkusten. Olof Skottkonung synes den tiden
icke hafva bekymrat sig om Västergötland. Hans jarl därstädes,
Ragnvald i Skara, gift med konung Olof Tryggvessons syster, slöt
med den norske konungen ett separataftal om gränsfrid. Ragnvald
hade väl till en del norska sympatier, han torde ock hafva ömmat för
sina underlydandes behof af ro och tillförsel. Man kände emellertid
fortfarande obehag å ömse sidor af riksgränsen.
År 1017 öfvertalades den norske konung Olof att försöka sig på
underhandlingarnas väg. Han sände en af sina främsta män, Björn
Sveriges historia. II. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
