Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 5. Den Stenkelska konungaätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
Danska och norska källskrifter låta Sverige vid denna tid
framträda som ett i ganska hög grad hedet land. Hvad i föregående kapitel
blifvit anfördt torde visa, att dessa uppgifter äro öfverdrifna.
Kristendomens rotfästande försiggick stadigt i hufvudbygderna, under det de,
som bodde i de aflägsna skogsbygderna, senare vunnos för
kristendomen.
Ärkebiskop Adalbert i Bremen (1045—1072) var angelägen om
kristendomens utbredande i Sverige. Han sände Adalvard I till Skara,
därefter Adalvard II till Sigtuna. Då i Uppsala ännu kvarstod det
hedna hufvudtemplet och Björköstaden var ödelagd, valdes Sigtuna
till hufvudort för den uppsvenska kyrkan; i samma stad präglade ock
Olof Skottkonung och hans son Anund sina mynt.
Den yngre Adalvard fann under färden till sin
stiftstad sin äldre namne svårt sjuk. Han afled ock snart
och blef begrafven i Skara biskopskyrka. Ett
märkligt intyg därom har kommit i dagen. På prästers
grafstenar ristades vanligen under medeltiden bilden
af en kalk och en däröfver sväfvande hostia (oblaten
eller nattvardsbrödet). I grafven nedlades hos den
döde en miniatyrafbildning af en kalk. Den, som
legat i Adalvard I:s graf, har återfunnnits inom Skara
domkyrka (fig. 48). Den bär den ödmjuka inskriften
Adalvardus peccator, d. v. s. syndaren Adalvard.
Adalvard II blef i början väl mottagen i Sigtuna, men
hans plan att störta templet i Uppsala väckte så
48. Grafkalk. mycken anstöt, att han måste afbryta sin verksamhet
därstädes. Mot kyrklig ordning åtog han sig själfrådigt
att sköta det ledigt vordna Skarastiftet men hemkallades helt naturligt
därifrån och lefde år 1068 i Bremen. De tvenne, som ärkebiskop Adalbert
nämnde till de två Adalvardarnes efterträdare i Skara och Sigtuna,
uträttade ingenting. Till »öarna i Östersjön» sände samme Adalbert
munken Johannes, äfven kallad Hiltin, men också denne vände snart
hem. Till Hälsingland sändes en Simon, äfven kallad Stenfi
(antagligen Stenfinn). Om hans verksamhet veta vi intet. Till ungefär
denna tid hör den runsten, som står rest å Frösön i Jämtland (fig. 49).
Inskriften förmäler, att Östman Gudfastsson låtit resa denna sten och
göra en bro, han lät kristna Jämtland. Slingan å stenen har ett
svenskt tycke. Också hörde Jämtland under medeltiden i kyrkligt
hänseende till Sverige.
Den svenska kyrkan synes efter ärkebiskop Adalberts död hafva
blifvit försummad af ärkebiskoparne i Bremen. Deras intresse har
måhända blifvit slappadt i följd däraf, att den myndige påfven
Gregorius VII visade stor angelägenhet att stäcka deras myndighet.
Han vände sig till konungarne i Nordens tre riken med begäran om
direkt anslutning till påfvestolen. Jag har redan talat om brefven till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
