Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 6. Sverkerska och Erikska ätterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERKERSKA OCH ERIKSKA ÄTTERNA. 103
alla tre härstammade på mödernet från vår konung Inge I. Men konung
Sven, hvilken ej höll mycket på tro och lofven, stod efter medkonungarnes
lif. Han bjöd dem till sig i Roskilde. Under festen blef konung Knut
mördad. Det lyckades konung Valdemar att undkomma och att i öppen
strid nedgöra konung Sven. Från år 1157 var Valdemar ensam konung
öfver Danmark. Hugstor och klok, kraftigt understödd af Lunds
högborne ärkebiskop, Absalon, och andra, lyfte han Danmark ur split och
förnedring till makt och anseende. Han efterträddes år 1182 af sonen
Knut, som under Danmark lade Holstein samt delar af Mecklenburg
och Pommern. Denne efterträddes af brodern Valdemar II, hvilken
sträckte eröfringstågen ända till Estland. Äfven hans regering var rik
pa glans, men vid hans död voro alla de inkräktade områdena i öster
förlorade utom Rügen och Estland.
Sorgligare voro förhållandena i Norge. År 1130, ungefär vid den
tid, då Sverker I blef konung, afled konung Sigurd Jorsalafare. Sonen
Magnus skulle blifva hans efterträdare, men kort före Sigurds död hade
ur västern kommit en man, Harald Gille, hvilken sade sig vara son af
konung Magnus Barfot och bevisade, efter tidens sed, riktigheten af sitt
påstående genom att med nakna fötter vandra öfver glödgadt järn.
Sigurd erkände honom som frände, med villkor att han ej skulle fika
efter konungadömet, så länge Sigurd och hans son voro i lifvet. Men
knappt hade Sigurd slutit sina ögon, förrän Harald Gille förstod att
göra sig till medregent till Magnus; fem år senare satte han denne, med
ftstuekna ögon och äfven på annat sätt stympad, i kloster. Det fanns i
Norge en rikedom på tronpretendenter. Året efter våldet mot Magnus,
samma år som venderna ödelade Konungahälla (1136), kom likaledes ur
västern till Norge Sigurd Slemmedjäkne, hvilken äfven uppgaf sig vara
son af Magnus Barfot. — Man gjorde den tiden ej synnerlig skillnad
mellan äkta och oäkta söner. — Han dödade Harald Gille men föll
själf år 1139, och Harald Gilles söner regerade i Norge, Inge, Sigurd
Munn och Östen. Mellan de tre bröderna eller rättare mellan deras män
uppstodo fejder. Inges män fällde hans tvenne bröder. Inge föll år
1161 i kamp mot en annan tronpretendent. Norges den tiden mäktigaste
man, jarlen Erling Skacke, fick sin son Magnus, en dotterson till Sigurd
Jorsalafare, upphöjd till konung. Mot denne reste sig först en annan,
som på mödernet härstammade från de gamla konungarne: han föll
år 1169 och hans icke talrika flock slog sig ned i Markerna (således
inom svenskt område) i förbidan på bättre lycka, under tiden lifnärande
sig genom plundring. Så uppträdde år 1174 Östen Möla, som sade
sig vara sonson af Harald Gille och således medlem af den gamla ätten.
Han fick någon hjälp i Sverige. Under ständiga infall i Viken ledo
hans män mycken nöd. De voro klädda i trasor. Som de hade för sed
att skydda benen med omlindad näfver, fingo de smädenamnet birkebenar.
Östen stupade år 1177, hans män sökte fristad i Sverige och väntade
att finna en höfding, som kunde leda dem till seger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
