Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - I. Från kristendomens införande till konung Erik III:s död 830-1250 - 6. Sverkerska och Erikska ätterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERKERSKA OCH ERIKSKA ÄTTERNA. 119
af förvärfd egendom; gift kvinna hade rätt att skänka bort en
tiondedel af hemgiften och en fjärdedel af den tredjedel, som tillkom henne
af hvad mannen och hon förvärfvade efter ingående af äktenskapet. I
den kortfattade underrättelsen om kardinalens åtgöranden i Sverige
synes föreskriften om testamente höra till det med mera, för hvilket ingen
redogörelse lämnas. Men i en påfven Alexander III:s bulla. antagligen
af år 1172, heter det: »Vi hafva förnummit, att hos er finnas några,
som göra sina äkta söner arflösa, för att lämna all sin egendom åt
kyrkorna, något som är alldeles otillåtligt: den, som har en son, kan,
om han vill, sätta Kristus som andre son, genom att gifva hälften af
sin egendom åt kyrkan, den, som har två söner, kan göra Kristus till
den tredje, de, som hafva inga söner, kunna gifva allt åt kyrkan, utan
att fråga efter bröder och systrar.» j
Kardinal Vilhelm höll år 1248 ett möte i Linköping med
ärkebiskopen i Uppsala och fem hans lydbiskopar, i närvaro af jarl Birger
och många andra, och utfärdade där en stadga, hvilken skulle årligen
uppläsas å stiftssynoderna (pl. 2). Af det myckna, som stadgan innehåller,
vill jag här omtala endast två saker: det absoluta förbudet för prästerna
att ingå äktenskap eller i sitt hus hafva en frilla samt föreskriften att
biskoparne skulle förskaffa sig den senaste samlingen af påfliga
förordningar. Men — som ofta hände under medeltiden — denna stadga
är icke fullständig. I den omtalas icke ett mycket viktigt ärende,
som förekom under den långa öfverläggningen, nämligen rörande
biskopsvalen. Hittills hade i Sverige förekommit den seden — enligt
kyrkans uppfattning: oseden —, att biskopar hade blifvit tillsatta af
konungen och rikets store jämte rop af en bullrande folkhop. Detta
fick icke ske. Vid hvar biskopskyrka (domkyrka) skulle upprättas ett
kapitel (domkapitlet) af vid domkyrkan tjänstgörande prästmän af olika
grader, och endast detta tillkom rätten att utse stiftets öfverherde.
Ansatser till en kapitelbildning hade tidigare funnits, åtminstone i
vissa stift, men detta blef nu regel.
Stora voro således de förmåner, som genom påfligt inflytande
tillförsäkrades kyrkans män — oberoende af lekmännen såväl vid
tillsättning som i händelse af förseelser —, men därtill kom ännu en förmån,
med hvilken konungarne af fromhet eller af begär att stå väl hos kyrkans
främste, hvilka hade makt att binda och att lösa — de drogo till och
med lekmän för vissa förseelser (t. ex. äktenskapsbrott) inför andlig
domstol — och hvilka därjämte kunde spela en betydande roll i politiskt
hänseende, funno sig böra köpa deras bevågenhet. Så blef kyrkan
småningom, först i enstaka fall, befriad från skyldighet att för jordegendom
erlägga skatt till kronan, och likaledes i enskilda fall öfverlätos (dock
vanligen med vissa undantag) de böter, som skulle från kyrkans
underlydande erläggas till konungen, åt jordägaren-kyrkan.
Till de sex äldre stiften kom under detta tidehvarf det sjunde,
omfattande Finland och i högsta grad utsatt för anfall af de hedna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
