Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 7. Birger II jarl, Valdemar och Magnus I. 1250-1290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
spelade någon roll, ej heller undseendet för andras känslor. Konungen
af Danmark hade mycket att frukta af de holsteinska grefvarne. Trots
detta eller kanske just därför gifte han sig med en holsteinsk
grefvedotter. Hans son Magnus följde exemplet.
Med undantag af de rustningar, som företogos med anledning af
förhållandena i och till Danmark (åren 1253, 1259 och 1261), var allt i
Sverige fredligt, och till all lycka uppkom icke i Sverige någon kyrkans
strid mot staten. Ärkebiskoparne i Uppsala voro icke så maktlystna
den tiden som deras kolleger i Lund. Birger kunde således ägna sin
stora förmåga åt främjandet af den inre utvecklingen. Hans regering
blef fortsättningen till konung Knut I:s.
Birger var angelägen om utbildandet af stadsväsendet i Sverige.
Han afslöt två traktater med Lybeck, hvilket redan nu var den främsta
af de tyska handelsstäder, som hade uppstått å Östersjöns södra.
vendiska kust. När Birger, med anledning af en del sjöröfverier, hade
känt sig obenägen mot Lybeck, sände han strax i början af sin regering
bud till staden med begäran, att denna måtte till honom skicka någon
man af mogen ålder och kunnig om tidigare förhållanden. Lybeck
hörsammade denna anmodan, och frukten däraf blef en traktat, som
fritog lybska köpmän, som kommo till Sverige med sina varor, från
skatt och tull, men de lybeckare, som bosatte sig i Sverige, skulle
lefva efter svensk lag och kallas svenskar — alltså hade svenska städer
redan då en lag. För öfrigt skulle Lybeck hindra, att hafvet gjordes
osäkert genom stadens borgare. I en senare skrifvelse talar Birger om
den kärlek och vänskap han hyste för Lybeck. De gamla förmånerna
förnyades, men de tillägg göras, att strandrätten icke skulle göras
gällande mot lybeckarne — just vid denna tid arbetades från kyrkligt
håll mycket ifrigt mot den gamla strandrätten, enligt hvilken de, som
räddade gods fran ett strandadt fartyg, togo detta som rof — samt att,
därest en lybeckare afled i Sverige, hans arfvingar skulle äga rätt att
inom natt och år hemtaga kvarlåtenskapen; skedde icke detta, tillhörde
allt kronan. Ar 1261 begärde och erhöll Hamburg enahanda privilegier.
Dessa förmånsbref utfärdades af Birger efter samråd med rikets
stormän. Redan nu började således tyskar slå sig ned och blifva borgare
i svenska städer — i de större —, men äfven om de skulle betraktas
som svenskar, fingo de dock tillfälle att hålla på sin nationalitet.
Ändring häri skedde icke förrän år 1471.
Birger omtalas som grundläggare af staden Stockholm. I hvilken
mån han i detta afseende delar äran med konung Knut I, kan nu icke
afgöras. Stockholm nämnes första gången i en urkund af år 1252.
Birger var, liksom konung Erik I, lagstiftare. Som sådan omtalas
han i den i manga afseenden märkliga Östgötalagen. De stadgar, som
i denna nämnas såsom af honom utfärdade, äro af olikartad natur.
Han var uppenbarligen angelägen att afstyra hvarjehanda ofog genom
fastställande af drygare böter, än dittills varit vanligt. Så t. ex. om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
