Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 7. Birger II jarl, Valdemar och Magnus I. 1250-1290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIRGER II JARL. VALDEMAR OCH MAGNUS I. 1250—1290. 139
3
konungens fogde i Uppsala bo, d. v. s. en förvaltare å ett
uppsala-ödsgods, blef dräpt, skulle i böter erläggas 40 mark — förut hade konungen
nöjt sig med 12 mark —, om någon konungens man blef dräpt, skulle
för dråpet betalas som för en fräls man, d. v. s. en bonde, men
därutöfver skulle till konungen som ersättning för den förlust han lidit
erläggas 40 mark (i stället för 12). Med dessa och andra skärpningar
ville tvifvelsutan Birger åt konungamakten förläna större anseende.
Vidare stadgade han, att ingen fick gifva jord eller gods undan rätta
arfvingar, »såsom förut var i lagen» — detta var riktadt mot kyrkans
anspråk —, liksom att ingen fick göra sig till gäfträl, d. v. s.
själfvilligt göra sig till träl. Vid denna tid vaknade man alltmer till
medvetande därom, att träldomen måste afskaffas. I testamenten omtalas
ofta, att trälarne skulle blifva fria män.
Birger afskaffade äfven järnbörden, det bevis för oskuld, som aflades
genom att i handen bära eller trampa på glödgade järn. Hittills torde
han hafva blifvit ledd genom inflytande utifrån. Ätminstone omtalas
järnbörden, utan vidare upplysningar, i traktaterna med utlandet.
Enligt Erikskrönikan gaf Valdemars och Sofias bröllop anledning
till en viktig nyhet i lagstiftningsväg. Förut hade det ansetts vara
faders och broders plikt att sörja för dotter och syster, och folklynnet
var sådant, att väl i regeln de kvinnliga medlemmarna af familjen
hade i fullt mått hvad de behöfde. Nyheten var denna, att hädanefter
måste arfvet delas, så att syster ärfde hälften mot broder, och detta
var svensk lag ända till år 1845.
Vidare tillerkänner Erikskrönikan Birger de stora fridslagarna,
som i yttersta grad skärpte straffen för den, som bröt friden i någons
hem samt å orter, där man för viktiga angelägenheters skull samlades,
såsom i kyrkor och på ting, liksom för dem, som öfvade våld mot
kvinnor och andra, som hade svårt att försvara sig. Stadgandena
härom förekomma i Östgötalagen, men i sammanhang med dem nämnes
icke Birger jarl. Detta innebär dock ingen anledning att jäfva
Erikskrönikans uppgift.
I Danmark, där flera kronpretendenter funnos, sökte konungen
afspisa de öfriga genom att lämna dem län, d. v. s. visst område att
styra för, dock med vissa förpliktelser gentemot konungen.
Länsinnehafvaren fann dock vanligen förpliktelserna oangenäma och sökte
vinna större frihet. Birger jarl hade fyra söner, och en statsman som
han kunde icke underlåta att tänka på huru förhållandet mellan dem
skulle kunna ordnas på ett för friden betryggande sätt. Han anmälde
för påfven, att han af denna anledning ämnade, med bifall af »de
förståndige», d. v. s. rikets stormän, tilldela sina söner vissa delar af
riket; från dem skulle de få inkomster till sitt uppehälle — de skulle
således icke vara för detta beroende af konungen —, men han tänkte
icke därpå, att denna anordning skulle kunna på det betänkligaste
sätt blifva farlig för konungamakten. Alexander IV gaf år 1255 up-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
