Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 7. Birger II jarl, Valdemar och Magnus I. 1250-1290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIRGER II JARL. VALDEMAR OCH MAGNUS I. 1250—1290. 143
biskopen och biskopen i Linköping, omtalar denne ett meddelande från
Valdemar, att upprorsmakare dristade sig att uppsätta en annan
konung i Sverige, hvarigenom oro och olyckor framkallades. Valdemar
hade förklarat sig icke vilja erkänna någon annan öfverman än påfven,
då Sverige var till denne skattskyldigt. I februari och april träffades
Valdemar och Magnus, utan att någon antydan finnes om oenighet.
Men vid ett möte, som hölls om sommaren, »den tid, då löf och gräs
hade vida utspridt sig öfver jorden» — såsom det heter i
Erikskrönikan —, var brytningen fullständig mellan konungen och hans två
närmaste bröder. Biskoparne sökte mäkla, den fjärde brodern Bengt,
som den tiden var ärkedjäkne, erbjöd sig att afstå från alla sina
besittningar. då han kunde få sitt lefvebröd inom kyrkan, men intet
halp. Man vädjade till vapenlyckan. Då man kunde antaga
möjligheten för Valdemar att få hjälp från svågern i Norge, vände sig
Magnus till den danske konungen Erik Klipping och fick af honom
mot löfte om dryg betalning en ryttarskara på 100 man — till dem
få vi lägga ett ingalunda mindre antal af svenner, som voro sina herrar
följaktiga. Magnus mötte Valdemars här vid Hofva nedanför Tiveden
(den 14 juni) och blef segrare. Valdemar, som icke hunnit fram till
striden, flydde till Norge men blef kort därefter fånge i Magnus’ händer.
En reglering af förhållandena måste nu företagas. Magnus var senast
i början af oktober vald till konung och betecknade Valdemar som sin
företrädare. Men åt denne uppläts hela Göta land, måhända med
undantag af Östergötland. Pingstdagen 1276 blef Magnus i Uppsala
domkyrka, då endast påbörjad, krönt till konung. Så snart Magnus
år 1275 hade blifvit konung, öfverflyttades hertigvärdigheten på den
tredje brodern Erik, men denne afled samma år. Den fjärde brodern
Bengt var Magnus’ kansler.
Men härmed var icke frid vunnen. Valdemar ville icke finna sig
i de gjorda aftalen. Sommaren 1276 försökte konungarne i Norge och
Danmark att göra slut på oenigheten men uträttade intet. Man måste
åter rusta sig. Erik Klipping, till hvilken Magnus icke betalat sin
skuld, närmade sig till Valdemar. Magnus sökte stöd hos Danmarks
fiender holsteinarne. I november 1276 förmälde han sig i Kalmar med
grefve Gerhard I:s dotter Helvig, och därefter, då kölden lagt bro öfver
hvarjehanda vatten, företog han ett härnadståg i Halland och Skåne.
Detta besvarades följande år med ett infall i Sverige, riktadt dels mot
Småland, där Valdemar brände Växjö, dels inåt Västergötland, där
danskarne brände Skara. Under det Erik Klipping belägrade Axevalls
slott, utkämpades vid Ettak en strid mellan danskar och svenskar. Å
båda sidor lades mycket mannamod i dagen, men svenskarne behöllo
segern. Därmed synes kriget hafva blifvit afslutadt. Men Valdemar var
icke nöjd. Hösten 1277, då han vistades i Köpenhamn, träffade han och
hans gemål med de mäktiga markgrefvarne i Brandenburg, som voro
befryndade med det danska konungahuset, aftal att de skulle hjälpa honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
