Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 7. Birger II jarl, Valdemar och Magnus I. 1250-1290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
till herravälde öfver en del af Sverige; till gengäld skulle han åt dem
afstå Gottland till arf och egendom — en betänklig sak, som icke
ingifver ett fördelaktigt omdöme om Valdemar som statsman och svensk.
Det var endast ett fåfängt försök. I början af år 1278 förliktes
Magnus och den danske konungen; som säkerhet för skulden till denne
satte Magnus slottet vid Lödöse. En svensk riddare, dock härstammande
från Danmark, hr Svantepolk Knutsson, skulle där vara slottshöfding
och göra årliga afbetalningar å den återstående skulden. Han måtte
hafva åtnjutit ett synnerligt anseende som en hederlig man, ty eljest
kunde icke konungen af Danmark hafva nöjt sig med en svensk riddare
som herre å pantslottet. Valdemar fick afstå från alla anspråk på
konungadömet.
Under denna tid af oro ägnade sig Magnus åt rikets styrelse. Ett
bevis därom hafva vi i det i maj 1276 för såväl tyskar som gutar på
Gottland utfärdade mycket frikostiga brefvet rörande rätt till handel
och frihet från utskylder af olika slag.
Samma år, som förlikning var ingången med Valdemar och den
danske konungen, uppstod ny oro i Sverige. Såsom det säges, på grund
af den ynnest, hvilken konung Magnus visade främmande stormän, som
slagit sig ned i landet, gjorde en del inhemska stormän ett uppror,
hvars hufvudman synes hafva varit den förut omtalade herr Johan
Filipsson. Konungens svärfader, grefve Gerhard, togs till fånga och
insattes å Ymseborgs slott, drottning Helvig sökte fristad i ett kloster,
Jönköpings slott belägrades. Upproret rasade således åtminstone i
tvenne landskap. De åtgärder konungen vidtog finnas icke omtalade,
grefve Gerhard blef emellertid frigifven, och förlåtelse för brottet var
åtminstone skenbart gifven. Herr Johan Filipsson uppträder fortfarande
i konungens omgifning. Emellertid inträdde en ändring. Vid ett
biskopsmöte, som hölls i Södertälje i midten af oktober 1279,
framhöllos konung Magnus’ förtjänster om kyrkan, af rikets frid berodde
kyrkans. Därför, då konung Magnus klagat öfver de stora skulder, i
hvilka han råkat i följd af krigen och som voro större, än att de
kunde betalas genom hans egna och lekmännens ansträngningar, skulle
nu för en gång ett betydande bidrag lämnas honom från kyrkans och
dennas underhafvandes sida. Därjämte fastställdes, att de, som genom
dåd eller råd förgrepo sig på den af kyrkan krönte konungen, hvars
frid innebar en garanti för hans undersåtars välfärd och ro och kyrkans
lugn, skulle genom själfva handlingen vara bannlysta, och ingen, som
deltagit i något sådant, skulle kunna blifva af kyrkan krönt till
konung. Häraf synes framgå, att upproret varit ytterst riktadt mot
Magnus och hans konungadöme. Väpnad med detta uttalande af
provinsialsynoden och med åberopande af den romerska lagen om
majestätsbrott — man började blifva lärd i Sverige —, lät Magnus år 1280
afrätta upprorets hufvudmän och indraga deras gods. Erikskrönikan
beskyller honom för att vid detta sitt åtgörande hafva handlat för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
