Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 7. Birger II jarl, Valdemar och Magnus I. 1250-1290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIRGER II JARL. VALDEMAR OCH MAGNUS I. 1250—1290. 149
hvarifrån kom den tredje? Uppkomsten af tre kronor såsom en symbol
för Sverige kommer antagligen att för alltid blifva dold.
* *
Urkunderna gifva oss flera namn på personer, som deltogo i de
viktigare statsangelägenheterna, men namnen gifva stundom ringa
upplysning, då familjenamn denna tid nästan aldrig användes. De flesta af
den tidens världsliga stormän kunde antagligen icke läsa, ännu mindre
skrifva. Namnen uppgåfvos därför i urkundens text, och dennas giltighet
bestyrktes af sigillen, som trycktes i vax å remsor eller snören, fästa
vid nedre kanten af urkunden, hvilken denna tid alltid skrefs på
pergament. Först när papper började användas, fäste man sigillen
på själfva urkunden. Många af de gamla sigillen hafva gått förlorade,
men af dem, som blifvit bevarade, kunna hvarjehanda slutsatser af vikt
dragas. Man befann sig ännu i början af det heraldiska väsendet, och
hvarjehanda oregelbundenheter förekommo. Sonen förde ibland annat
vapen än fadern. Vi hafva ett exempel i konung Valdemar. Lagman
Algot Brynjolfssons vapenbild försvinner med honom, ehuru han hade
söner. Många vapenbilder, som vid denna tid voro vanliga, försvinna
snart. Af de män, hvilka innehade den höga värdigheten att vara
konungens rådgifvare, känner jag endast tvenne, som tillhöra ännu
fortlefvande ätter (Natt och Dag samt Bielke). De ätter, som voro de
förnämsta under den senare delen af medeltiden, kunna i de flesta fall
icke spåras i sigillbilderna längre tillbaka än till tiden inemot ar 1300
eller något senare.
Klagomålen, att konung Magnus gynnade utlänningar, voro
ingalunda gripna ur luften. Herr Svantepolk Knutsson, son af hertig Knut
af Reval och sonson af Danmarks konung Valdemar I, hade dock
uppenbarligen vuxit in i de svenska förhållandena och räknades som
svensk. Som främlingar betraktades däremot grefve Henrik von Gleichen
och en Werner von Brunkow, hvilka dock båda hade blifvit upptagna
bland konungens råd.
Konungens glans ökades genom hans mäns. Inom den forna
kungshirden var stallaren den främste mannen. Hans titel är nu försvunnen;
de viktigaste göromaålen för konungens och rikets tjänst voro nu
fördelade på drotseten och marsken. Båda hade fran början varit
hoftjänstemän. Om drotsetens ursprungliga uppgift gifver hans latinska
titel dapifer upplysning: han skulle bära fram rätterna till konungens
bord Hans politiska uppgift motsvarade ungefär jarlens, han var
konungens högra hand, särskildt hans ställföreträdare; symbol för hans
värdighet var ett svärd. Marsken eller marskalken var, som den senare,
från tyskan lånade formen visar, en tjänare med afseende på hästarna
och motsvarar därför stallaren. Hans politiska uppgift var att taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
