Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 7. Birger II jarl, Valdemar och Magnus I. 1250-1290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
om hand krigsväsendet; hans värdighetstecken var en silfverkäpp. I
Sverige omtalas marsken första gången år 1268, drotseten år 1276.
Om rådets sammansättning är intet närmare kändt, mer än att
biskoparne tillhörde det. I öfrigt tillkom det helt visst konungen att
till rådgifvare välja hvilken han ville. Rådet var icke något
ämbetsverk. Medlemmarne bodde i allmänhet på sina gods, och konungen
kallade till sig efter omständigheterna ibland hela rådet, ibland nagra
dess medlemmar, oftast väl antingen sådana, som voro mest betrodda,
eller sådana, som bodde i närheten af den ort, där han själf vistades.
Stundom ville konungen öfverlägga ej blott med rådet utan äfven
med andra, men dessa andra äro icke att anse som en samling af folkets
representanter; konungen kallade till sitt samtal — så betecknades
dessa församlingar — hvilka han ville. Konung Magnus föreskref
formligen, att ingen fick utan kallelse infinna sig, såvida han icke hade
någon egen sak att föredraga. Denna begränsning berodde icke endast
på konungens önskan att få styra själf utan ock på den
omständigheten, att den, som af konungen blifvit kallad, skulle under färden för
sig och de sina få underhåll af menige män, hvilka icke genom
privilegier voro fritagna; den, som kom okallad, fick färdas å egen
bekostnad och ville antagligen alltför ofta fordra gästning.
Utvecklingen under den hittills förlupna delen af medeltiden hade
framkallat ett fullt utprägladt aristokratiskt statsskick, hvilket
obestridligen hade vissa fördelar, så länge en konung fanns, som mäktade
och ville hålla stormännen i styr. Kom en svag konung till styret,
då medförde det aristokratiska statsskicket de största vådor för konungen
och hans myndighet och för folket i gemen. Detta fick man nogsamt
lära under den följande tiden.
Frid behöfdes i landet, och det var konungens sköna uppgift att
hälla friden vid makt. I en något senare tid yttrades, att all frid
ökas och ofrid förgås, eftersom konungen är till, och det var ett
sant ord. De af Birger II jarl utfärdade, i Östgötalagen intagna
stora fridsstadgandena förnyades af konung Magnus, och åtminstone
från hans tid sökte man för dem vinna ytterligare helgd därigenom,
att konungen och rikets store svuro att hålla dem vid makt. De fingo
däraf namnet edsöreslagarna, hvilket helt enkelt betyder de besvurna
lagarna. Att bryta mot denna ed, som konungen och hans store svurit,
innebar en synnerligen försvårande omständighet. I ett särskildt
afseende sörjde konung Magnus för fridens upprätthållande. »I riket
hade länge varit en osed, att alla de, som genom landet fara, de må
vara aldrig saå rika, vilja gästa fattiga mäns hus och hafva all sin
kost utan betalning, hvarmed de på en liten stund förtära hvad den
fattige länge har arbetat för» Sådant förbjöds vid strängt straff, och
i hvar by skulle tillsättas en rättare, hvilken var skyldig att åt den
vägfarande mot betalning skaffa hvad denne behöfde. Det var denna
omvårdnad af de mindres rätt, som förvärfvade konungen det hedrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
