Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 7. Birger II jarl, Valdemar och Magnus I. 1250-1290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIRGER II JARL. VALDEMAR OCH MAGNUS I. 1250—1290. 151
tillnamnet Ladulås. Ytterligare sökte konung Magnus sörja för fridens
upprätthållande genom påbudet, att i det landskap, där konungen
uppehöll sig, skulle frid vara mellan alla män från dödlig ovänskap, huru
högborna och värdiga män de än voro, och denna frid skulle börjas något
före konungens ankomst och lyktas något efter hans affärd. Den, som
bröt denna frid, skulle för alltid vara fridlös, och hans egendom skulle
sköflas; till samma hårda straff var den hemfallen, som under konungens
vistelse i landskapet bar vapen, »som voro till uppenbarlig strid».
Detta var dock icke något nytt påbud utan endast ett skärpande af
en tidigare ordning. Likväl måste, för att konungafriden skulle inträda,
konungens ankomst vara på förhand anmäld. För öfrigt ifrade kyrkan
för frids hållande under vissa ur kyrkligt hänseende viktiga tider,
liksom äfven frid skulle råda under de två för jordbruket viktigaste
perioderna, såddens och skördens. Det är för tidehvarfvet karakteristiskt,
att man ansåg sig behöfva fastställa vissa fridstider — frid och
säkerhet i landet borde ju vara det normala året igenom från den första
dagen till den sista.
Konung Magnus’ två stora fridsstadgar voro efter samtal med rikets
store utfärdade å slottet å Alsnö (Adelsö) omkring år 1280 och i
Skeninge, antagligen i någon klostersal, omkring år 1285. Det är
märkligt, att ingen af dessa två viktiga urkunder finnes i original
bevarad.
Konung Magnus höll mycket skarpt på konungens rätt att stifta
lag: att afgöra ärenden, som behöfva näpst och rättelser, fastän de
tidigare icke blifvit i lag satta; hvad konungen stadgat skulle pålysas
i alla landen (landskapen), icke i ett allena utan i konungens hela
rike. Det höfves konungen att besinna och stadga det, som är Gud
till heder och rikets inbyggare till gagn. Konungen utfärdade icke
sådana stadgar ensam utan efter öfverläggning med rikets store.
Detta stod i sammanhang med den aristokratiska karaktär, som
tidehvarfvet hade erhållit, men det innebar därjämte ett betydande
framsteg i den riktningen, att landskapens benägenhet för själfständighet
skulle bräckas, de skulle uppgå i riket såsom den enda rätta helheten.
Att hafva genomfört detta är ett dyrbart arf, som medeltiden lämnat
åt den nya tiden. Men detta storverk var ännu icke fullbordadt. Ett
vittnesbörd om den tillväxt i humanitet, som under tidehvarfvet vunnits
genom kyrkans inflytande, lämna de många testamenten, i hvilka stora
jordägare gifva sina trälar frihet.
Inom lagstiftningens område hafva vi icke att fästa oss endast vid
konungens ingripande till nytta för den allmänna utvecklingen. Hvart
landskap hade sin lag, från början anförtrodd åt lagmannens minne,
hvilket man småningom fann nödigt att understödja medelst vissa
uppteckningar. Men ej ens dessa kunde borttaga faran af förvanskningar;
ju mera man blef förtrolig med skrifkonsten, desto starkare måste
behof hafva känts att fullständigt nedskrifva lagarna: det, som skrifvits,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
