Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 8. Konung Birger och hans bröder 1291-1318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
i sitt beskydd. Detta var början till den förvirrade och trolösa politik,
som gjorde de följande årens historia så sorglig. I skyddsbrefvet deltogo
hertig Erik, marsken och herr Åbjörn Sixtensson (af Sparre-ätten, som
vid denna tid börjar få en stor betydelse i utvecklingen af Sveriges
öden). Förbundet med Norge stadfästes följande år. Konungen samt
jämte honom hans två bröder och marsken beseglade traktaten.
Alltså synes marsken hafva
godkänt söndrandet från Danmark
och närmandet till Norge. Den
som väl var upphofsmannen till
denna skiftning i politiken var
hertig Erik, som vid denna tid
trädde det norska hofvet mycket
nära. Konung Håkan var gift med
en tysk grefvedotter, Eufemia af
Ruppin; de hade en dotter
Ingeborg, som torde nyss hafva fyllt
sitt första år, och med henne
förlofvade sig hertig Erik vid mötet
år 1302 — det var således en
förlofning för framtiden. Men denna
Fig. 154. Hertig Valdemar (från hans sigill). framtid hägrade för den ärelystne
Erik i ett klart ljus, ty kort före
detta möte hade en förändring i den norska arfföljdslagen blifvit
genomförd: om konungen doge utan att lämna efter sig söner men väl
döttrar, skulle kronan öfvergå till den äldsta dottern — i detta fall
till den enda. Följande jul tillbragte Erik vid det norska hofvet.
Om konung Birgers karaktär finnas inga samtida uppgif-
ter. Eftertidens dom om honom kan icke blifva blid. Han
K9 har uppenbarligen varit mycket svag. Liksom farbrodern
Fig 155. Valdemar var han angelägen om kronans glans, för hvars
Sparre- bevarande han kunde gå in på allt. Af gifvet ord fann han
ättens 1 sig icke bunden, då han efteråt fann detta ord vara för sig
ran besvärligt. Han skyggade icke tillbaka för våldshandlingar,
måhända ej af egen drift utan på grund af andras onda råd. Hertig
Erik däremot, Erikskrönikans hjälte, prisas i denna för skönhet,
vänsällhet och synnerlig färdighet i ridderliga idrotter. Drottning
Eufemia synes hafva svärmat för ridderlighet, åtminstone sådan denna
framträdde i tidens franska diktning. Hertig Erik hade ock dåliga
egenskaper, ränksjuka, falskhet, en långt drifven ärelystnad. Hans
lyten omtalas icke i krönikan, men de framgå med full tydlighet af
hans handlingar, sådana dessa uppenbara sig i de spridda faktiska
uppgifter, som förekomma i urkunder och krönikor. Valdemar synes hafva
varit Eriks trogne efterföljare. Af hans karaktär finnes ingen samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
