Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 11. Konung Magnus II:s myndighetstid, andra skedet. 1344-1353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG MAGNUS II:S MYNDIGHETSTID, ANDRA SKEDET. 1344—1353. 209
stift voro en tid deponerade i franciskanerklostret i den sistnämnda
staden och fördes sedan under stark betäckning till Skara, hvarest
legaterna då befunno sig. Därifrån färdades de till Lödöse, där de
skulle stiga ombord för att anträda återresan, men af fruktan för
öfverfall påskyndade de ridten så starkt, att tre af deras hästar blefvo
fördärfvade. Den i Riseberga deponerade skatten fördes till Lödöse af
riddaren Anund Sture, en trogen vän till hertiginnan Ingeborg, med
ett följe af icke mindre än 40 män. Legaterna uttala sin förvåning
däröfver, att han icke ville mottaga någon ersättning för sin möda. I
dessa fall var det fråga om att genom ett plötsligt öfverfall vinna
rikt byte. Men allmogen trycktes af den ständigt pågående
våldgästningen. Magnus II förnyade Magnus I:s lagstiftning till
förebyggande af våldgästning och förbättrade denna. Det ansågs icke
längre nog, att i hvar storby fanns en rättare, som skaffade vägfarande
härbärge, i hvilket de kunde mot betalning få hvad de behöfde,
utan vid de stora vägarna skulle upprättas taverner, i hvilka man
kunde få mat, hästfoder och nattkvarter. Prisen för matvaror och
foder bestämdes. Den, som lämnade stället utan att hafva betalat,
ansågs som en röfvare. Den, som med våld tog något eller våldgästade
hos tavernare, präst eller bonde, skulle mista lifvet för svärdet, vare
sig han var hög eller låg, äfven om hvad han tagit icke var mera än
ett höns. Men ett var att utfärda en förordning, ett annat att få den
åtlydd. Stadgan af år 1335 efterföljdes af en ny af år 1344.
Konung Magnus II vidhöll den inom den kungliga Folkungaätten
uppkomna traditionen att arbeta för rättsväsendets utveckling. Vid
ett rådsmöte i Södertälje år 1345 stadgades om bibehållen frälserätt
för aflidna frälsemäns änkor och minderåriga barn, huru riddares och
svenners vuxna söner må kunna bibehålla frälse för sina och sina
syskons gods, om frälsemäns utrustning (häst, som var värd åtminstone
40 mark, sadel, hjälm och fullständiga vapen för lekamen och benen),
att vapensyner skulle årligen samma dag hållas i Enköping, Strängnäs,
Linköping, Kalmar, Jönköping, Falkenberg och Skara (Skåne och
Blekinge omtalas icke), vid hvilka alla frälsemän, äfven riddare och
svenner, skulle infinna sig och vid hvilka bönder, försedda med nödig
utrustning, kunde anmäla sig att blifva frälsemän, om frälsemän, som
för ålder eller bräcklighet icke förmå själfva upprätthålla tjänsten, om
frälsemans rätt att njuta sig till godo sons eller söners krigstjänst, om
frälseman, som vill afgå från frälset, om tjänstens upprätthållande
genom son eller måg för alla, som äro samman om disk och duk, om
ansvar för den, som gömmer sig undan konungens tjänst eller rymmer
undan hans baner, om ersättning åt den, som i kronans tjänst blir
fången eller förlorar sin häst (konungen skulle i förra fallet lösa, i det
senare ersätta). Vidare stadgades i ett helt annat ämne: ingen riddare
eller sven får gifva i morgongåfva mera än 100 mark silfver, inom
denna gräns må hvar och en själf bestämma om morgongåfvans storlek,
Sveriges historia. II. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
