Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 11. Konung Magnus II:s myndighetstid, andra skedet. 1344-1353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
brudgummen får ej bringa sin brud större förning än häst, sadel, betsel.
ärmkåpa och hatt, ingen må tvinga honom att gifva bratsor (spännen),
guldringar eller andra klenoder, giftomannen eller den som står bruden
närmast må gifva henne fyra nya kläder, äfven klenoder om han vill;
utom brudgummen må endast åtta bära bröllopskläder, bruden må skänka
sina kläder till kyrka eller kloster men icke till lekare (spelmän); slutligen
bestämdes huru många fingo bjudas till bröllop, kyrkogångsöl, utfärdsöl,
då man skall jorda lik, arföl eller förstmässoöl, ingen fick komma
objuden till ett gästabud. Vidare talas om de rättareting, som konungen
kunde hålla i de olika lagsagorna själf eller genom dem, åt hvilka han
hade öfverlåtit sin domsrätt. Dessa rättare- eller räfsteting, hvilka
tidigare förekommit såsom tillfälliga, fingo vid denna tid en mera
normal karaktär i sammanhang med konungens alltmer utöfvade domsrätt.
Viktigare än sådana förordningar, i hvilka likt och olikt afhandlas,
var det stora framsteg, som låg i tanken att låta de olika lagsagorna
smälta samman i det stora riket, i hvilket hädanefter skulle finnas
endast en lag. Skillnaden mellan de olika smärre områdena med deras
ärfda egendomligheter skulle upphöra. Man skulle icke längre känna
sig som östgöte eller upplänning o. s. v., utan alla skulle vara svenskar.
Dock var ännu olikheten mellan land och stad så stor, att man måste
tänka på en lag för städerna, på en för landet.
Konung Magnus hade år 1347 tillsatt en nämnd, bestående af
lagmannen i Tiohärad herr Ulf Åbjörnsson (sparre), lagmannen i
Västergötland Algot Bengtsson (griphufvud) och lagmannen i Värmland
Tyrger — således ingen representant för Svealand — att utarbeta försla g
till lag för riket. De sammanträdde i början af året i Örebro. Ombud
för de svenska stiften inlade en protest mot hvarje sådan ändring, som
kunde kränka kyrkans rätt, och gjorde det förbehållet, att alla tvistiga
frågor skulle hänskjutas till biskoparnes pröfning. Nämnden synes på
grund häraf hafva beslutit att icke röra vid kyrkobalken. I handskrifter
af den nya gemensamma lagen, hvilken synes hafva blifvit påbjuden till
allmän efterlefnad år 1351, finner man därför en kyrkobalk, som är
lånad från någon landskapslag.
En granskning af den nya lagen måste ingifva höga tankar om
nämndens duglighet. Det tillfälliga, som förekommer i de äldre lagarna,
har fått vika för ett systematiskt ordnande och kompletterande. Man
märker det redan i balkarnas nya fördelning. Landslagen har fjorton
balkar, nämligen konungsbalken, gifta-, ärfda-, egna- och
byggningsbalkarna, köpmåla- och tingmålabalkarna, edsöresbalken, balkarna om
högmål, om dråp med vilja och af våda, om sår med vilja och af våda
samt tjufvabalken. Stadslagen har en skeppmålabalk och i stället för
tingmålabalken en rådstugubalk.
En närmare redogörelse för de nya lagarnas stadganden tillhör den
svenska lagstiftningens historia. Här må allenast, som ett bidrag till
sel nas historia, meddelas några anmärkningar om straffen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
