Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 12. Konung Magnus' myndighetstid, det sista skedet. 1353-1363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG MAGNUS’ MYNDIGHETSTID, DET SISTA SKEDET. 1353—1363. 225
tredjedelar af den skuldsumma, som i åratal tryckte Sverige och
vållade, att dess konung och landets förnämste såväl bland andlige som
världslige till en tid belades med kyrkans bann.
De brydsamma ekonomiska förhållandena återspegla sig i tidens
myntväsen. I början af konung Magnus’ regering räknades i allmänhet
icke fullt fem mark penningar på en mark silfver, efter år 1340
var förhållandet 1: 5 det regelbundna. Till dessa två perioder torde vi
kunna hänföra sådana mynt som fig. 203, fig. 204 och 205, å ena sidan de
kungliga Folkungarnes lejon (dock utan snedbjälkar), å den andra en
krona. Senare försämrades myntet ansenligt. Ett nytt pålystes från
den 22 februari 1354, och med detta erlades peterspenningen inom
ärkestiftet under år 1356—1362; detta mynt betecknades som »dåligt, af
intet eller ringa värde» och blef aflyst. När bönderna år 1363 ville
209. K. Magnus II:s mynt och brakteater efter 22/2 1354.
erlägga skatten till påfvestolen i samma dåliga mynt, vägrade
uppbördsmännen att taga mot ett redan aflyst mynt. I juli 1363 omtalas
äfven ett bättre mynt. Till denna tredje, den till sist dåliga gruppen
af konung Magnus’ mynt, få vi hänföra sådana mynt och brakteater
som fig. 206—209.
De yttre politiska förhållandena äga vid denna tid en karaktär,
som gör dem för vår tids ögon vidunderliga En stor brist på offentlig
redlighet, ständiga möten med underhandlingar, som sällan afslutas,
oupphörliga ändringar i de ledande personernas ställning, mått och
steg, som icke leda till något resultat — allt detta gör, att det inre
sammanhanget mellan de yttre tilldragelserna är svårt att finna, i
synnerhet som urkundsuppgifterna äro ganska knapphändiga.
Förhållandet till hansestäderna var icke fientligt, men det var
mycket osäkert. Klagomål fördes å båda sidor. Konung Magnus
besvärade sig däröfver, att städernas köpmannaintressen förledde dem att
gifva understöd åt hans och kyrkans fiender, »ryssar, novgoroder och
pleskover» Är hvad konungen anför sant, hade visserligen
hansestäderna gjort sig skyldiga icke allenast till egennytta utan ock till
omänsklig grymhet. Han pastår nämligen, att städerna försågo ryssarne
med vapen, kläder, salt, järn, sill och andra nödvändighetsvaror, att
de tyska köpmännen på hånligt sätt behandlat de svenska fångarne i
Novgorod, beskyllande dem och deras konung för att vara röfvare och
missgärningsmän, hvilka bara ville bereda undergång åt handeln på
Sveriges historia. IIl. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
