Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 12. Konung Magnus' myndighetstid, det sista skedet. 1353-1363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG MAGNUS’ MYNDIGHETSTID, DET SISTA SKEDET. 1353—1363. 231
konung öfver Danmark hans dotterson Olof, arftagare till den norska
kronan, befarade många, att Norge såsom arfrike skulle få öfvervikten
gentemot valriket Danmark. För vår tid synes det helt naturligt, att
den svenskfödde konungens äldste son skulle blifva hans efterträdare i
Sverige.
Alltsedan en gren af Folkungaätten hade bestigit Sveriges tron,
visar sig hos de öfriga stormännen allra först missnöje, sedermera
försök att utvidga den egna makten på konungarnes bekostnad. Det
var icke heller lätt för Birger jarls ättlingar att häfda sin
företrädesrätt, ty dels låg det i tidens anda att upphöja landets store på allmogens
bekostnad, dels bekämpade konungahusets medlemmar icke sällan
hvarandra och måste af denna orsak söka vinna bundsförvanter bland de
store. Konungen var genom otaliga släktskapsband förbunden med sina
store, och de hundra år, som hade förflutit sedan Valdemar Birgersson
blef konung, hade därför icke kunnat utbilda någon öfvertygelse om
konungens stora företräde framför de högborna männen i landet.
Att stormännen voro oroliga och våldsamma antydes mången gång
i tidens urkunder. De sökte med vapen i hand tilltvinga sig förmåner,
till men för de oprivilegierade och svagare, dessutom stodo enskilde
eller enskilda ätter i bitter strid mot andra. När man tröttnat vid
striden, sökte man åvägabringa försoning, och af sådan anledning
framkastades förslag om giftermål, som kunde förena de mot hvarandra
stridande. Men ofta mötte detta hinder på grund däraf, att de store
genom täta giftermål ofta voro så nära besläktade, att det behöfdes
påflig dispens för den nya förening som föreslogs. I böneskriften till
den helige fadern plägade man framhålla, huruledes ett afslag skulle
framkalla många stridigheter och stor förargelse.
Småningom hade hos stormännen vaknat en sträfvan, som gick ut
på att vinna större fördelar än de, som stodo att få genom kamp med
likställda. Man hade kommit till en målmedveten sträfvan att inom
och öfver riket vinna makt och myndighet på bekostnad af
konungadömet. Om konung Magnus insåg vådorna af detta, om han i Bengt
Algotsson funnit en man, som i detta fall delade hans uppfattning, och
han på grund däraf upphöjde honom för att komma i åtnjutande af
hans hjälp — då kunna vi förstå bitterheten af det hat, hvilket de
öfriga stormännen hyste mot Bengt, affällingen från deras politik.
Af dem, som innehade rådsvärdigheten år 1351 och lefde ännu år
1356, voro de verksammaste herr Nils Turesson (bjälke) och Erengisle
Sunesson (båt), jarl af Orkenöarna. Båda hörde till släkter, hvilkas
stamgods lågo i Småland och vid Kalmar sund, båda voro därjämte
nära besläktade: herr Nils var gift med herr Erengisles syster. Den
förres fader och broder hade varit lagmän i Värend, själf var han mot
slutet af 1340-talet lagman på Öland. När han i början af år 1352
hade — för andra gången — entledigats från drotseteämbetet, öfvertog
han lagmansämbetet öfver Tiohärads lagsaga. Han var van vid ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
