Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 12. Konung Magnus' myndighetstid, det sista skedet. 1353-1363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG MAGNUS’ MYNDIGHETSTID, DET SISTA SKEDET. 1353—1363. 251
för någon konung Magnus’ brottslighet — så mycket mindre som påfven
året därefter på grund af konungens klagomål förflyttade biskop Nils
från Linköping till en biskopsstol i Kroatien.
3. Han lät fördärfva Öland och Gottland. De två märkliga öarna
i Östersjön voro visserligen under hans tid utsatta för våldsamma,
förödande anfall, men från detta beklagliga förhållande till en konung
Magnus’ medverkan till dess uppkomst är afståndet långt. Det är
omtaladt, att han år 1351 varnade gutarne för ett danskt anfall; både
före och efter konung Valdemars härfärd i Östersjön år 1361 rustade
han sig till motvärn. Något rimligt skäl för denna beskyllning kan
ej heller uppställas.
4. Han betungade landet med många olaga skatter. Att
utomordentliga skatter pålades är obestridligt, Magnus erkänner det själf,
men någon annan utväg stod honom icke öppen, då han år 1332 mottog
regeringen utan en mark i statskassan, då han omedelbart därpå
måste utbetala dryga summor för att kunna inlösa Skåne o. s. v. och
då såväl frälsemännen som kyrkan ständigt fordrade skattefrihet och
således undandrogo sig att med folket bära bördorna. Från första
stund måste hela penningförvaltningen grunda sig på lån, utan att
möjlighet fanns att af dem vinna annat än hjälp för ögonblicket.
Försöket att upphäfva de privilegierades skattefrihet kunde icke
förverkligas, och det fanns då, för så vidt regeringens förande skulle
ligga inom möjlighetens område, ingen annan utväg än att pålägga
skatter. Denna beskyllning måste granskas i belysning af den närmast
följande tidens tilldragelser.
5. Konung Magnus lät Skåne och Halland bortgå. Vi hafva sett,
att han icke kunde mot den både i klokhet och krigskrafter öfverlägsne
konung Valdemar försvara dessa landskap. Han afträdde dem icke,
uppgaf aldrig anspråken på dem eller hoppet att vinna dem åter.
6. Han lät hvarken lag eller rätt gå öfver riket. Det var dock
konung Magnus, som utfärdade flera viktiga stadgar och som åt sitt
land skänkte enhet i lagstiftningen, genom sina lands- och stadslagar.
Ständigt finna vi honom själf eller hans ombud utöfva den konungen
tillkommande domsrätten. Att äfven under hans tid orättvisa domar
kunde fällas, är helt visst, i synnerhet på grund af medeltidens
rättegångs-, särskildt bevisningssätt, men vi se, att om en dom blifvit fälld,
som sedan befanns oriktig, upphäfdes den af konungen; så t. ex. när en
gång en frälseman blifvit lifdömd, för det han icke lydt konungens bud
att draga i härnad, fritogs han af konungen från straffet, så fort det
hade blifvit upplyst, att han skickat man i sitt ställe. I alla de
urkunder vi gått igenom har ej funnits mer än en bestämd formulerad
beskyllning för lagstridigt beteende å konung Magnus’ sida. En Magnus
Nilsson på Refvelsta hade en gång befallt sin sven att öfverfalla en man,
med hvilken han hade råkat i tvist; konung Magnus köpte, heter det i
ett dombref, efter konungens fall utfärdadt af upplandslagmannen herr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
