Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 12. Konung Magnus' myndighetstid, det sista skedet. 1353-1363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
Karl af Tofta, för 100 mark penningar målsmansrätten och fick på grund
däraf sig tilldömd en gård, hvilken han lämnade åt herr Trotte Petersson
i utbyte mot ett par gårdar i Halland, hvilka lämnades åt en norrman,
som kom till konung Magnus’ hjälp mot Valdemar år 1362. Denna gård
blef år 1385 af herr Karl till Tofta fråndömd herr Trottes arfvingar,
men vi böra märka, att gården hade tidigare blifvit tilldömd konung
Magnus genom dom af samme herr Karl, hvilken i detta dombref
uppgifver, att konungen hade förut genom bref tagit den slagne i sitt
särskilda hägn, hvadan gården lagligen var honom tillfallen. I öfrigt
finna vi snart, att stormännen, som nu visade sig så måna om lag och
rätt, alltemellanåt gjorde sig skyldiga till kränkningar af andras rätt,
hvarom ännu bevarade dombref vittna.
7. Konung Magnus handlade ofta mot eder och löften. Då
beskyllningen icke är beledsagad med några exempel, är det omöjligt att
upptaga densamma till pröfning. Vi hafva icke i det föregående funnit
konung Magnus mer än någon annan bryta sina löften. I allmänhet
var under medeltiden löftenas helgd icke synnerligen stor, hvadan man,
för att ett aftal skulle blifva beståndande, ansåg sig behöfva oupphörliga
stadfästelser. Förbindelser afgifna under tryckande tvång gällde i den
allmänna meningen icke, så snart tvånget upphört och man kunde taga
åter hvad man icke hade kunnat försvara. Det är bevisligt, att Erik
Magnusson och de honom understödjande stormännen, utan nöden som
orsak, bröto ingångna fördrag, hvadan man ej heller i detta afseende
kan tillerkänna de oroliga store någon rätt att framkasta beskyllningar.
8. Som en orsak till konungens afsättning angifves äfven hans
oblidkeliga hat till rikets rådgifvare, som han förföljde till döden för
rättvisans skull; emedan de ville återföra honom till ett rättfärdigt
lefverne och ett bättre regeringssätt, beröfvade han dem hustrur och
barn, hus och egendom och utdref dem ur riket. Af det föregående
synes mer än väl, att de herrar och män, för hvilka parti tages med
sådan värme, voro landsförrädare och föga lämpliga att uppträda som
dygdelärare och manare till ett godt regeringssätt.
9. Det heter slutligen, att konung Magnus ingått förbund med
konung Valdemar till rikets skada. Den föregående framställningen
torde tillräckligt visa, under hvilka omständigheter och af hvilka skäl
konung Magnus tidtals närmade sig till sin farlige granne i Danmark,
hvilken han tyvärr icke var vuxen i slughet och i kraft att bryta allt
motstånd med rätta eller orätta medel.
Då vi här anställt en sluträkning med konung Magnus, som i
Norge erhöll tillnamnet den gode, är det i sin ordning, att vi äfven
ägna någon uppmärksamhet åt stormännen. Vi hafva förut hemburit
vår hyllning åt det fosterländska, som ingick i deras sträfvanden.
Från den stund, då de inkalla mecklenburgaren Albrekt till att vara
konung i Sverige, går fosterländskheten icke längre in som en
förädlande drifkraft i deras verksamhet. Med bestämdt förkastande måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
