Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 16. Konung Albrekts sista tid. 1371-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG ALBREKTS SISTA TID. 1371—1389. 297
riddarslaget? Man kan nämligen med skäl undra, hur det kom sig, att
Sveriges mäktigaste man, som därjämte var af så hög börd, aldrig
erhöll riddarvärdighet, som eljest tilldelades många, som betydde vida
mindre än han.
Bo ägde hvad i dessa oroliga tider var af den största vikt, en stor
förmögenhet, om hvars förökande han var mycket angelägen. När
hans första maka under barnsnöd uppgifvit andan, lät han öppna hennes
döda kropp och tog intyg af de närvarande, att barnet då ännu lefde,
hvilket således skulle ärfva modern för att lämna arfvet åt fadern.
Detta skedde år 1360. Sedan dess finna vi honom köpa, sälja och byta
egendomar inom alla delar af landet, och priset var mången gång föga
betungande för hans kassa. Sveriges drotsete, näst konungen lagens
högste vårdare, tvang personer att åt honom afstå sina gods, utan att
han för dem betalade den minsta skärf. Mer än en gång, när han
ville komma i besittning af jord, vägrade innehafvaren att gå hans
önskningar till mötes; en hotelse med fångtornet förmådde då den
tredskande till eftergift. En af dem, som sålunda varit ett föremål för
den mäktige mannens våld, sökte i Kalmar upp konungen och klagade
för honom sin nöd. Den gode biskop Nils i Linköping bad för honom,
men konungen svarade, att »han kunde icke skipa honom rätt den
gången». Det heter i visan om konung Albrekt:
Det tycktes den herren till löje vara,
att bonden kom fram med sin kära (klagan):
»Käre herre konung, I skipen oss rätt.» —
»Ik kan trowen nicht beter, leve knecht.» *
I sitt testamente föreskref visserligen Bo, att dess verkställare
skulle »för Guds heders och hans själs hälsas skull med all makt och
rätt troskap hjälpa, att de gods, som med orätt kommit till honom och
för hvilka intet var gifvet, lämnades tillbaka», men om äfven därigenom
kanske i de flesta fall den ekonomiska skadan blef åtminstone till en del
afhjälpt, äfven den mest frikostiga skadeersättning kunde icke ur folkets
medvetande utplåna den bittra erfarenheten, att våld går öfver rätt.
Den, som i en handskrift af konung Magnus Erikssons landslag tecknade
originalen till de fig. 189—194 återgifna bilderna, tillfogade stundom
små tänkespråk, af hvilka ett lyder:
Wor geualdt geit bauen recht
der wold ich leuer sin herre altz knecht. **
Det är onekligt, att de store i landet tills vidare hade det bättre, men
deras lycka var ej länge ostörd.
* Jag kan i sanning ej hjälpa, kära dräng. — Konung Albrekt synes hafva hållit på
sitt tyska tungomål.
** Daår våld går öfver rätt, där vill jag hellre vara herre än dräng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
