Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 16. Konung Albrekts sista tid. 1371-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
Äfven den man, som skref det rimmade stycke, med hvilket Eriks-
och Karlskrönikorna skulle förbindas till ett helt, har icke något godt
att berätta om Albrekt. Äfven han omtalar, huru tyskarne gynnades,
huru de fingo i sina händer slotten, huru allt hvad de sade var sant
och huru konungen gynnade dem:
Svenska jungfrur och änkor både
gaf han tyskar utan fränders råde,
hvilken svensk där fick mot tala,
han led därföre nöd och kvala.
Missnöjet i landet växte, konungen och hans fader kunde icke
utestänga all oro vid tanken på framtiden. Hertigen utverkade af kejsar
Karl IV m. fl. tyska furstar bref, som tillförsäkrade konung A lbrekt
och hans ättlingar Sveriges krona — en försäkran, om hvilken svenskarne
bekymrade sig föga. Hertigen for därefter öfver till Sverige (hösten
1374), och hans första åtgärd blef att göra slut på den misshällighet,
som hade uppstått mellan sonen och dennes alltför myndige undersåte
Bo Jonsson, hvilken för tillfället befann sig i Finland, som hotades af
ryssarne. Splitet och farhågorna voro så stora, att Bo fordrade säker
lejd, innan han begaf sig till konungen.
Konung Albrekt måste helt hastigt uppgifva alla förhoppningar att
vinna åter den makt, han hade lämnat i de svenska stormännens händer.
I maj 1375 antogs en allmän landsfred, som skulle gälla i tre år och
beseglades af konungen, hans fader och deras tyskar samt af de svenska
stormännen. Samma år måste konungen stadfästa alla frälseprivilegier,
och Bo Jonsson nämndes till drotsete; litet senare blef herr Sten
Bengtsson (af Bjelkeätt), en brorson till herr Nils Turesson, nämnd till
marsk. När de tre åren voro gångna, måste konungen på nytt (1378)
förbinda sig att upprätthålla gammal rätt, frälse och sedvänja i landet
och aldrig betunga kyrkan och frälsemännen eller bådaderas
underhafvande med någon tunga eller skatt, hvartill han hade alltför stor
benägenhet. Allt detta halp dock allenast till en tid. År 1383 måste
konungen på nytt förklara, att han ur hjärta och tankar bortkastat
allt misstycke, missämja, misstroende och tvedräkt, som uppstått mellan
honom och Bo Jonsson, andra rådgifvare och rikets inbyggare, samt
förbinda sig att hädanefter afgöra alla ärenden efter sina och rikets
rådgifvares råd, vilja och sägen, detta med all kärlek fullkomna och i
ingen måtto därifrån afvika. Förbindelse härom utfärdar han på
Gripsholm, som tillhörde den mäktige Bo. Det var icke längre
undersåten, som begaf sig till konungen, när man skulle ingå en förlikning.
utan det var konungen, som uppsökte undersåten.
I grunden var det drotsete Bo Jonsson, som vid denna tid regerade
i Sverige. Han hade icke fört den mecklenburgske hertigen in i landet
och lyft honom på konungsstenen vid Mora för att blifva hans lydige
tjänare. Var han månne till och med för stolt att af honom mottaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
