Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 16. Konung Albrekts sista tid. 1371-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
med att han tid efter annan måste högtidligen lofva att akta frälsets
privilegier, han var äfven mycket frikostig med att meddela allahanda
nya förmåner, genom hvilka kronans inkomster år efter år minskades.
Det blef alltmera sed, att den, som ville åtnjuta frälse mot fullgörande
af hästtjänst, skulle därpå erhålla af konungen ett frälsebref, men
detta gjorde icke mycken inskränkning, ty frälsebrefven, som konungen
utfärdade, voro många, och det visade sig för öfrigt sedermera, att det
oaktadt mången åtnjöt allenast själftagen frälserätt. Det kan vara
nog att här anföra några exempel på de förmåner som gåfvos. Är
1370 förunnades en kanik i Uppsala skattefrihet för hans gods och
underlydande, med bestämdt fritagande för de senare från skyldighet
att göra krigstjänst. Samma år fritogs en man från krigstjänst, så
länge han var i riddaren herr Magnus Gislessons (sparre) tjänst. Är
1372 fritogs en man från krigstjänst för lifstiden, år 1375 fick en
borgmästare i Stockholm skattefrihet för ett landtgods på behaglig tid, år
1376 lånade konungen af Skärkinds härad i Östergötland den snäcka
häradet skulle utsända, i händelse bud om ledung kom, och till dess
skeppet återställdes, behöfde häradet ej utrusta någon snäcka, ej heller
erlägga de snäckepenningar, hvartill man annars gjorde sig i sadant
fall skyldig — vi se, huru den gamla försvarsförfattningen rubbades i
sina grundvalar —, år 1378 erhöll ärkebiskop Birger Gregersson rätt
att uppbära alla konungen tillkommande böter, som skulle gäldas af
åborna å domkyrkans många gårdar, år 1387 erhöll Norrbo härad i
Västmanland frihet från skyldigheten att hålla mera än ett ledungsskepp.
så länge frälset var frikalladt från utgörande af skeppsvisten, o. s. v.
Stormännen gjorde sitt till för att minska de skattbetalandes antal.
På förbön af en storman gaf konungen år 1378 frälse åt en person,
dock med förbindelse till hästtjänst, men året dessförinnan fritogs, å
Bo Jonssons förbön, en af dennes sysslomän från all krigstjänstskyldighet.
Ja, Bo Jonsson gaf år 1381 frälse åt en sin sven för alla hans ods i
Åbo biskopsdöme, dock med skyldighet att därför göra tjänst åt konungen,
kronan samt Bo själf, å konungens vägnar.
De gamla samifundstörhållandena löstes äfven genom den alltmer
tilltagande seden att bortgifva stora förläningar åt inhemska eller
utlänningar. När konungen ville belöna någon för redan gjord eller vinna
kommande tjänst, gaf han honom ett län, med rätt att af detsamma
uppbära de inkomster, som annars skulle hafva tillkommit kronan.
Mången gång gaf han i sådana fall löfte om en penningsumma, och
länet gafs som en underpant på dennas utbekommande, eller skulle de
inkomster länet gaf anses som afbetalning. Alla större skulder, som
konungen hade, betalades efter tidens sed lättast med en förläning;
räntebetalning var af kyrkan förbjuden, och någon sådan kunde icke
förekomma annat än genom förläning. Det är emellertid klart, att
genom hvarje ny förläning minskades rikets inkomster, och man kunde
icke alltid veta, i hvilkas händer länet omsider skulle stanna, i det en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
