Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 16. Konung Albrekts sista tid. 1371-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG ALBREKTS SISTA TID. 1371—1389. 301
läntagare kunde för att betala eller gifva säkerhet för någon sin skuld
öfverlåta länet åt en annan.
Till all lycka gick mecklenburgarnes försök under konung Erik IV:s
dagar att till Sverige öfverflytta den utländska seden af ärftliga län
om intet. Dock kunde tydligen pantlänen blifva af lång varaktighet,
beroende på konungens oförmåga att återvinna dem genom den verkliga
eller föregifna skuldsummans erläggande.
Flera fästen funnos i Sverige, när konung Albrekt blef konung,
men deras antal ökades, och med hvart nytt fäste växte det förtryck,
som allmogen hade att utstå.
På alla fästen, vare sig de voro i konungens händer eller i
läntagares, behöfdes en höfvitsman, som förde befäl öfver besättningen och
inom det under fästet lagda området samt för sin herres räkning uppbar
skatterna, användande hvad han behöfde för fästets och folkets
underhåll, för återstoden gifvande redovisning. Höfdingskapet på ett fäste
var således också ett län, men ett län på räkenskap, förutsatt nämligen,
att icke pantlänsinnehafvaren själf var slottshöfding, hvilket naturligtvis
ofta kunde inträffa. Fördelningen i län eller fögderier — slottshöfdingen
plägade kallas fogde — blef alltmer den förnämligaste inom det borgerliga
området, och den urgamla indelningen i härad o. s. v. med de kungliga
ombudsmännen i dem, de af gammalt så kallade länsmännen, trängdes
tillbaka. I stället började i hög grad godtycklighet att inrota sig;
slottshöfdingarne visade sig alltför benägna att på egen hand och för
egen räkning pålägga utskylder. Det gick härmed så långt. att
konungen till sist måste ingripa. Sålunda förbjöd han år 1387 fogden
på Åbo hus (en svensk man) att godtyckligt pålägga gärder men medgaf
honom dock på samma gång att af länets inbyggare uppbära en årlig
hjälp, hvilken skulle för hvart hushåll utgå med en spann malt, en
spann råg, en spann hafre, ett höns, ett lass hö, ett lass ved, en half
mark penningar; dessutom skulle grupper af tjugu hushåll lämna ett
nöt, två får, ett pund smör och två pund fläsk, och skulle alla inom
fögderiet liggande städer bidraga med någon afgift. Dessutom aktade
mången fogde sig icke för god att rentaf med våld utplundra sina
underhafvande. Man kan visserligen icke fritaga de svenska
slottshöfdingarne för dylika våldsamheter, men det synes, som om tyskarne
hade varit mycket värre. Också var mot dem förbittringen hos folket
allmän och djup. År 1385 fann sig dominikanernas ordensmästare
föranlåten att förbjuda de tyska ordensbröderna att besöka de nordiska
länderna, alldenstund det ena folket icke tålde det andra.
Skatterna i och för sig voro så mycket mera betungande, som, efter
hvad redan blifvit sagdt, de skattbetalandes antal ständigt minskades.
I det schwerinska arkivet finnas ännu de utförliga räkenskaper, som
under loppet af flera år (vid midten af 1360-talet) afgåfvos af den
mecklenburgske riddaren Raven von Barnekow, hvilken å hertig Albrekts
vägnar innehade Nyköpings hus. Af dem finner man bland annat, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
