Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens första skede intill konung Albrekts fall - II. Folkungaättens tid 1250-1389 - 16. Konung Albrekts sista tid. 1371-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE INTILL KONUNG ALBREKTS FALL.
enskildas initiativ utan var systematiskt genomfördt. När
biskopsstolen i Linköping blifvit ledig genom Gottskalks blodiga död, skref
det svenska rådet genom marsken herr Sten Bengtsson till domkapitlet,
att detta borde till biskop välja dekanen i Skara Arnold, helt visst en
tysk, »som var konungens kansler», såvida det ville frälsa sin kyrka
från odrägliga lidanden och undvika det värre var än det redan
utståndna. Detta rådets bref är
skrifvet en vecka efter mordet
på biskopen. Kapitlet valde
emellertid en af sina
medlemmar, Nils Hermansson. Denne,
född i Skeninge, graduerad i
Orléans, kanik i Uppsala, sedan
ärkedjäkne i Linköping och sist
biskop därstädes 1374—1391
(fig. 292), var en af den svenska
kyrkans mest framstående män.
Nitisk som sitt stifts herde och
intagande en så framstående
plats bland stormännen, att Bo
Jonsson nämnde honom till en
af sina testamentarier, var han
likväl icke en man, som lät sig
blindt ledas af sitt
verksamhetsbegär. Han såg med sorg den
nöd, som tryckte, och de faror,
som hotade fosterlandet, och
mätte med bäfvan sin kraft
för att se, huruvida han kunde
»ställa sig som en skyddsmur
för Herrans hus». Den
själfpröfning han underkastade sig
; gjorde honom försagd, och han
†. stängde sig till en tid inne,
hängifvande sig åt fasta, vakor
293. Biskop Nils Hermanssons grafsten. och böner samt åstundande att
kallas hädan. Ur denna sin
ensamhet ryckte han sig, när fru Katarina Ulfsdotter kom till hemmet
med sin moders jordiska kvarlefvor; det är redan berättadt, med hvilken
högtidlighet biskop Nils mötte henne och helgonets likfärd. När
festligheterna i domkyrkan voro lyktade, förehöll fru Katarina biskopen
vådorna af hans missmod och öfvermåttet af hans själfplågeri, och styrkt
af hennes ord vände han åter till stiftsstyrelsen och till kampen för sitt
lands bästa. Äfven han uppträdde som författare. Enligt inskriften pa
hans grafsten i Linköpings domkyrka (fig. 293) tecknade han den heliga
⚔
I
12
HIEIIID
.
a
3
2
g
g
’
ou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
