Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - I. Unionens upprättande. Margareta och Erik af Pommern - 1. Drottning Margareta och konung Albrekt. 1389-1398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
UNIONENS UPPRÄTTANDE. MARGARETA
OCH ERIK AF POMMERN.
1.
Drottning Margareta och konung Albrekt.
1389—1398.
Den kungliga Folkungaätten, som på mödernet härstammade från
Sveriges tidigare konungasläkter och som genom gifte hade blifvit
arfvinge till den urgamla norska konungaätten, förjagades från Sverige
år 1371 och följdes sedan af ett olycksöde. Konung Magnus dog år
1374, hans son Håkan år 1380, dennes ende son Olof år 1387. I Danmark
afled Sven Estridssons siste manlige ättling, konung Valdemar, år 1375.
Så försvinna just vid denna tid de gamla ätterna. Deras enda
representant är fru Margareta, som går bort år 1412 barnlös.
Konung Valdemar hade tvenne döttrar, Ingeborg, gift med hertig
Albrekts son Henrik af Mecklenburg, och Margareta, gift med konung
Håkan. Såsom pretendenter till den danska kronan uppställdes nu
Ingeborgs son Albrekt och Margaretas son Olof, född är 1370. För
båda arbetade deras föräldrar. Drottning Margareta uppehöll sig i
Danmark, och hennes sträfvan att värfva anhängare för sonen kröntes
med framgång, så mycket mera som hertig Albrekt gick till väga på
ett synnerligen oklokt sätt. Af kejsar Karl IV, som just vid denna
tid befann sig i Mecklenburg, sökte han stadfästelse på sonsonens
anspråk, och i januari 1376 afslöt han med holsteinarne ett
anfallsförbund mot Danmark, i kraft af hvilket dessa skulle få som ärftligt
län Slesvig med Als och Langeland m. m. Konung Albrekt slöt
sig till förbundet och upptog de danska lejonen i sitt vapen. Detta
väckte naturligtvis förbittring i Danmark. Jutarne förklarade sig
benägna att taga junker Olof till konung, därest skåningarne ville gå
med dem, hvartill dessa genast befunnos beredvilliga. Hansestäderna
anmodades att yttra sig om de olika kronpretendenterna, men innan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
