Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - I. Unionens upprättande. Margareta och Erik af Pommern - 2. Drottning Margareta och konung Erik V. 1397-1412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROTTNING MARGARETA OCH KONUNG ERIK V. 1397—1412. 333
höllo räfsteting i Uppsala angående skattegodsen i Ulleråkers härad,
dömde de jord från herr Tord själf åter till kronan. Vid räfstetinget,
som i oktober 1399 hölls i Västerås, var biskopens fogde kronoåklagare,
och gods fråndömdes kyrkor och biskopsstolen. Tyvärr kan man icke
utröna, huru mycket på detta sätt återvanns för kronan, men att det
måtte hafva varit ansenligt, kan man sluta af de få sifferuppgifter, som
blifvit bevarade. Allenast i Västerås län (mellan Sagån och Köpingsån)
återfick kronan mer än 500 fastigheter, och tio jordägare miste helt och
hållet sin frälserätt. Inom Upplands lagsaga synas ungefär 1,200 gårdar
hafva återfallit till kronan.
Saken hade sin gång, frälsemännen ville eller vågade icke göra
invändningar. Missnöje mot räfsten uttalades däremot från ett håll,
hvarest kärleken till ordning borde hafva varit större än snikenheten
efter gods, från kyrkans sida. I början deltogo biskopar och kaniker i
räfstetingen, men de drogo sig småningom tillbaka. Snart nöjde de sig
icke med att hålla sig passiva. Redan år 1403 klagade Linköpings
domkapitel öfver de oförrätter, kyrkan under de senaste fyrtio åren
hade lidit och ännu led, och sex år därefter, då samma domkapitel af
rådet uppmanades att sända ombud till kyrkomötet i Pisa, undandrog
det sig detta, emedan de voro allenast »pysar och fånar» mot de
utländska män, som besökte mötet och som därvid utvecklade mycken
ståt — biskopen af Würzburg hade begifvit sig till Pisa med 300
hästar —, under det de icke vågade öppna munnen mot fogdarne och
deras tjänare, hvilka genom onda världsliga domar beröfvade kyrkan
hennes gods. Vid biskopsmötet i Arboga år 1412 beslöts att icke vidare
låta lekmännen kränka kyrkans rätt, att domar, som fråntogo kyrkan
jordagods, skulle anses ogiltiga, därest de voro fällda allenast af lekmän.
Tvenne kronans fogdar, som hade tagit i besittning tvenne Uppsala
domkyrkas gods, kallades att därför stå till laga ansvar inför biskoparne
och hotades med bannlysning, om de icke återlämnade godsen. Så
högljudda blefvo till sist kyrkans klagomål, att konung Erik efter
drottning Margaretas död gaf efter till förmån för de andlige och år 1413
bestämde, att hädanefter skulle biskopen inom sitt stift vara konungens
domhafvande på räfstetingen, och skulle tvenne kaniker och sex
frälsemän för hvar lagsaga sitta i nämnden. Tidigare domar upphäfdes, och
de förut nitiska fogdarne förföljdes. Nämnden, som förut vittnat till
förmån för kronan, vittnade nu mot denna; ibland äro vittnesmålen
föga öfverensstämmande med de historiska förhållandena, såsom när en
östgötisk nämnd år 1413 förklarade, att en ö i Bråviken hade varit
frälse ända sedan hednatiden. Med år 1414 upphörde reduktionen
fullkomligt.
Vid räfstetingen fingo stormännen göra tjänst, men på statens
ärenden var deras inverkan mindre betydande. Någon genom karaktär
och sträfvanden själfskrifven ledare i en opposition mot konungamakten
fanns icke, icke ens någon, som kunde genom sin ställning i samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
