Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - I. Unionens upprättande. Margareta och Erik af Pommern - 2. Drottning Margareta och konung Erik V. 1397-1412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
anses vara ledare. Drottning Margareta nämnde aldrig någon drotsete,
och konung Erik bortgaf icke denna värdighet förrän i slutet af sin
regering, därtill nödd och tvungen. Herr Erik Kettilsson, som blifvit
Sveriges marsk vid drottningens inkallande till Sverige, bibehöll denna
värdighet intill sin död år 1396 men fick icke någon efterträdare,
Under sådana förhållanden måste regenten gripa in öfverallt, och så
länge drottningen lefde, gjorde hon det äfven. Under perioden 1397—1412
besökte hon och konungen (ofta voro de tillsammans) nästan hvart enda
år Sverige. Drottningen var stundom närvarande vid räfstetingen, och
då hon som kvinna icke kunde utöfva en regents domsrätt, använde
hon så mycket mera sin förmåga att öfvertala, och hennes råd vägde
därvid mycket, vare sig man gaf efter af öfvertygelse eller emedan man
fruktade för hennes makt. Hon hade en natur, som medveten af sin
egen kraft litar på sig själf men icke är alltför benägen att lita pa
andra. När den 23-årige Erik år 1405 begaf sig till Norge, hvarest han
då hoppades få möta sin brud, som likväl icke kom förrän följande år,
sände hans skära moder» fru Margareta med honom en instruktion, som
angaf hvad han skulle göra och hvad han skulle låta. De viktigaste
angelägenheterna voro upptagna under den senare rubriken.
Ett var det, som mot drottning Margareta framkallade missnöje
och i betydlig grad bidragit till den mörka färgläggning, som den
följande medeltidens och ännu senare svenska häfdatecknare använde
vid skildringen af hennes regeringstid — de dryga skatterna. Olaus
Petri berättar i sin krönika, att hon pålade en rumpeskatt, att bonden
skulle göra skatt för all sin boskap. Hon lade ock på att hvar bonde,
som hade egen eldstad, skulle utgifva en mark, jämte andra skatter.
Allt det guld, silfver och penningar, som hon kunde öfverkomma i
Sverige, skickade hon ut till Danmark, så att af hennes anslag kunde
väl märkas, att hon ville så utarma Sverige, att det aldrig skulle
komma sig till makt utan alltid sedan blifva under Danmark.
Denna mäster Olofs beskyllning, hvilken för öfrigt af många blifvit
upprepad, var för visso ogrundad. I finansernas usla tillstånd vid hennes
regeringsanträde och i nödvändigheten att bestrida en mängd dryga
utgifter ligger anledning nog till de betungande och med skäl
öfverklagade skatterna. Drottningen medgifver själf, att de voro svära.
»Vi hafva väl förstått», säger hon i en skrifvelse till Uppsala stift af
år 1403, »att allmogen har haft stor tunga och vedermöda, synnerligen
sedan vi kommo till detta riket; endels hafver det vållat stort örlig
och tunga, som har legat på riket, endels själfsvald, girighet och
egenvilja hos oss samt våra fogdar och ämbetsmän; somt hafver man icke
kunnat bättra, somt måtte vi och de väl hafva bättrat, ehuru det icke
skedt är, dess värre.» Det har redan talats om den markgäld, som
enligt 1389 års herredags beslut skulle utgå af hvar man för sig. Det
torde hafva varit denna, som af Olaus Petri kallas rökskatten, emedan
den erlades af enhvar, som hade egen stuga, från hvars härd röken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
