Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - I. Unionens upprättande. Margareta och Erik af Pommern - 5. De inre förhållandena i Sverige 1412-1434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE INRE FÖRHÅLLANDENA I SVERIGE 1412—1434. 371
sig inom den svenska kyrkan, och protesterade år 1415 mot
ärkebiskopens i Lund primat öfver den svenska kyrkan. Som kyrkofurste
var han äfven angelägen att befästa sin maktställning i politiskt
hänseende, hvilket vi icke kunna förtänka honom, ty sådan var tidens sed.
I bjärt motsats till allt detta stå de följande tilldragelserna.
En af Stockholms förmögnare borgare, Hans Horn, hade aflidit. Hos
hans änka Heleka anmälde sig som friare en annan förmögen borgare,
Lubbert Kortenhorst. De kommo öfverens om en äkta förening, de
växlade ringar och kyssar, såsom sed var, därefter följde ett gille, och
alla höllo äktenskapet för en afgjord sak. Men några dagar senare
hade hustru Heleka ändrat sinne men icke fästmannen. Som sålunda
tvist uppstått i fråga om en förlofning, måste ärendet dragas inför
ärkebiskopen, hvilken kallade parterna till sig på ärkebiskopsgårdarna
Arnö, Almarestäk och Tuna. De inkallade vittnena uttalade sig för
Lubbert, men ärkebiskopen förklarade sig icke vara beredd att genast
fälla dom. Han reste i stället med Heleka till Stockholm och förmådde
där en man vid namn Gotskalk att mot löfte om ärkebiskopens beskydd
förlofva sig med den rika änkan, hvarefter hon följde ärkebiskopen till
Arnö och stannade hos honom. När tre år sålunda hade förflutit, utan
att den utlofvade domen hade blifvit fälld, vände sig Lubbert till
ärkebiskopen af Lund såsom den svenska kyrkans primas och, för den
händelse denne icke skulle vara hågad att upptaga målet, till påfven,
och för att i allt iakttaga de vanliga formerna tillställde han ärkebiskop
Jöns en afskrift af sin besvärsskrifvelse. Ärkebiskopen, som mottog
denna, under det han satt i sin ämbetsstol i domkyrkans högkor, slet
i förbittring skrifvelsen i stycken, men Lubbert, däraf icke afskräckt,
lät uppspika ett annat exemplar på Uppsala domkyrkas port. Hustru
Heleka, som hittills hade uppehållit sig i ärkebiskopens sällskap, fördes
nu af honom till Stockholm, och han tillsade hennes fästman Gotskalk
att äkta henne. Bröllopet tillrustades och borgmästaren Johan Westfal
gick till tjänstförrättande hyrkoherden och begärde vigsel, men prästen
svarade nej, ty dels var allenast en lysning (i stället för tre) afkunnad,
och mot den hade Lubbert protesterat. dels hade denne inlagt ett
fullkomligen lagligt vad till påfven, dels förbjöds prästen af sin ed att
begå en sådan styggelse. Hustru Heleka fick vända åter med
oförrättadt ärende men flyttade det oaktadt tillsammans med sin fästman,
och den nämnde borgmästaren visade sig nog förgäten af sin plikt att
upprätthålla ordning och skick i samhället, att han sände en skara
beväpnade att bevaka huset till skydd för de två lagbrytarne. Gotskalk
fick till ärkebiskopen för hans bemedling — det var dock ärkebiskopen,
som hade sökt hans hjälp och icke tvärtom — skänka en mycket
betydande summa.
Påfven hade under tiden förordnat biskopen i Strängnäs, den ofvan
nämnde herr Andreas, att fälla dom i saken, men han vågade icke
uttala sig mot ärkebiskopen och för Lubbert, hvilken, utan att fråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
