Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - I. Unionens upprättande. Margareta och Erik af Pommern - 5. De inre förhållandena i Sverige 1412-1434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
som skulle ersätta lagmanstingen, ur bruk; själf utöfvade konungen
ingen domsrätt; rådet, som hade närmaste rätten att ersätta honom i
Sverige, ägde icke någon fortfarande rätt att döma, utan konungens
domsrätt utöfvades så, att hvart särskildt mål öfverlämnades åt vissa
för tillfället utsedda riksråd att upptaga och afgöra — hvarigenom
visserligen icke rättvisan i landet var betryggad. I Finland hade
tidigare, redan under drottning Margaretas tid, en landsrätt blifvit
tillsatt, emedan konungen så sällan kunde komma till denna aflägsna
del af sitt rike, och det skulle varit för finnarne betungande att, när
de hade något att andraga, färdas den långa vägen till konungen. Den
finska landsrätten, som sammanträdde i Åbo en gång om året, föll i
glömska, liksom de svenska räfstetingen, men upplifvades ånyo år 1435.
Inom alla områden var konungen betänkt på att rubba de äldre
häfdvunna förhållandena för att öka sin makt. Redan tidigt begynte
han ifra för, att tronföljden skulle bevaras inom hans ätt, och föreslog
till efterträdare sin kusin, hertig Bogislav af Pommern. Det danska
rådet skall, om vi få tro konung Eriks egen uppgift, hafva godkänt
hans förslag. Det svenska rådet synes icke hafva fått tillfälle att
yttra sig, men alltsedan år 1416 fingo äfven i Sverige de män, som af
konungen hugnades med frälsebref, förbinda sig att tjäna icke allenast
honom utan ock, för den händelse han afginge utan manlig afkomma,
hertig Bogislav, och af de män, åt hvilka konungen anförtrodde rikets
slott, kräfdes en förbindelse, att de skulle hålla slotten äfven hertigen
till handa. När drottning Margareta ville, att Nordens tre riken skulle
hafva en konung, iakttog hon åtminstone de öfliga formerna, men därom
bekymrade sig konung Erik så mycket mindre, som han ville låta
påskina, att kronan vore ärftlig icke allenast i Norge utan äfven i
Danmark och Sverige.
Konungarne och de världsliga stormännen, måna om att finna hjälpare
i de inom sina stift och äfven utom dessa mäktiga biskoparne, hade
småningom, i strid mot kyrkans lag, förstått att skaffa sig inflytande, när
ny biskop skulle väljas. När under konung Albrekts tid hans frände
Rudolf blef biskop i Skara, hade detta tydligen skett genom konungens
bedrifvande. Konung Erik var ej sen att följa exemplet. När
ärkebiskopsstolen i Uppsala blef ledig år 1408, valde kapitlet i
öfverensstämmelse med gällande ordning sin domprost Andreas, hvilken nyss
förut blifvit vald till biskop i Västerås. Påfven underrättades om valet
i en skrifvelse, i hvilken mycket godt sades om den valde. Andreas
nöjde sig med att blifva biskop i Strängnäs, och ärkebiskop blef konung
Eriks danske kansler Jöns Gerkesson (Johannes Gerechini). Om dennes
första styrelseår finnes i de bevarade urkunderna intet annat än goda
vitsord. Han ifrade för kyrkans och domkapitlets bästa, han förde
ordet vid biskopssynoderna år 1412 och 1417, vid hvilka flera goda
beslut fattades. Han, född dansk och tidigare konungens kansler i
Danmark, anslöt sig till den fosterländska rörelsen, som hade utpräglat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
