Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
Längre norrut börjades på Engelbrekts uppmaning resningen af
Erik Puke, en son af den nyss nämnde lagmannen Nils Gustafsson och
å hans vägnar höfding på Korsholm i Finland.
Kastelholm på Åland och Faxeholm (invid den
nuvarande staden Söderhamn) intogos.
Manad af dessa framgångar var Engelbrekt
ej sen att fortsätta befrielseverket. Han ryckte
fram mot Stockholm, där han lägrade sig strax
invid Norrbro, och bad om ett samtal med konung
Eriks fogde på slottet, tysken Hans Kröpelin (fig.
335), hvilken rimkrönikan gifver följande vackra
335. Hans Kröpelins
sigill. vitsord:
De bönder månde honom tacka, ehvar han hörde någon träta,
med orätt lät han dem ej beskatta, gärna skilde han dem med rätta.
han gjorde dem nåde hvar han må, Det löne honom Gud, som väl förmår!
de andra fogdar gjorde ej så,
På Engelbrekts uppmaning att öfverlämna fästet svarade Hans, att af
konung Erik hade han fått det och åt ingen annan kunde han lämna
det. Som Engelbrekt icke såg sig vuxen att nu företaga en belagring.
som lofvade en god utgång, afslöt han med Hans Kröpelin ett stillestånd
intill den 11 nästkommande november, under hvilket hvardera skulle
lämna den andre i fred. Något därefter (den 1 augusti) skrifver en
person från Stockholm till rådet i Danzig: »Här är en man, som heter
Engelbrekt Engelbrektsson, en svensk född i Dalarne, hvarest man far
koppar och osmundsjärn. Han har samlat till sig fyrtio eller femtio
tusen människor och får väl mera när han vill. Han har här i Sveriges
rike uppbränt och vunnit många slott och byar och kom till sist till
Stockholm. Dalkarlarnes begäran och mening är att hafva en konung i
Sverige, de vilja drifva konungen af Danmark ur de tre rikena och själfva
vara herrar, och detta på det att det skall åter varda i Sverige, som det
fordom var i konung Eriks dagar, som nu kallas helig och som man här
mycket ärar; i hans tid funnos inga tullar, inga skatter eller pålagor.»
Detta var dock icke den första underrättelsen om dalkarlarnes
resning, som från Sverige gick till utlandet. Till konung Erik i Danmark
gingo naturligtvis tidigt bud om den fara, som hotade hans välde i
Sverige, men buden synas icke hafva väckt synnerligen stora farhågor.
Biskoparne Tomas i Strängnäs och Sigge i Skara, som deltogo i
fredsunderhandlingarna med holsteinarne och hansestäderna, skrefvo den 20
juli 1434 till de hemmavarande biskoparne, att de skulle den 1 augusti
sammanträda i Vadstena för öfverläggningar, där dock de två
brefskrifvarne icke kunde infinna sig, emedan konungen, så snart de
ofvannämnda förhandlingarna voro afslutade, ämnade hålla ett allmänt
rådsmöte i Köpenhamn. I brefvet omtalas vidare tämligen vidlyftigt
husiternas angelägenheter, men om resningen i Sverige säges allenast:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
