Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESNINGEN MOT UNIONEN. ENGELBREKT OCH KARL KNUTSSON. 395
hade genomgått den skola i ridderliga idrotter, som var öflig för dem,
som ville utmärka sig i det borgerliga lifvet, han var också, när
befrielsekriget under hans ledning utbröt, väpnare.
Vi hafva sett, huru han åtog sig att hos konungen föra de djupt
tryckta dalkarlarnes talan och med huru liten framgång detta skedde.
När dalamännen omsider uppgifvit hoppet att på fredlig väg drifva
igenom sina anspråk på en landsfaderlig styrelse, beslöto de att skaffa
sig rätt med vapen i hand och tågade med Engelbrekt som höfding,
icke genast ned mot Västerås, där de hittills hade blifvit tillbakavisade
med fagra löften, utan mot det ställe, där på närmaste håll förtryck
hotade dem, till Borganäs fäste vid Dalälfven, i sydväst från Falun.
Midsommardagen brändes fästet, som sedan dess legat i grus. Därifrån
drogo de söderut, längs någon af de vägar, som ledde genom bergslagen,
och ryckte fram mot Köpings hus. hvilket den tiden tillhörde
höfdingen på Stegeborg, italienaren Johan Valen, om hvilken vi redan
talat. Denne afbidade icke anfallet utan begaf sig till sitt andra fäste.
Köpings hus stormades och nedbrändes. Nu var tärningen kastad och
befrielsekriget i full gång. Med den rätt, som ett hugstort sinne och
dalamännens förtroende gåfvo honom, uppträdde Engelbrekt som en
makthafvande höfding. Han sände bud till västmanlänningarne, att de
skulle möta honom vid Västerås, men det var icke allenast bönderna
han ville hafva på sin och fosterlandets sida utan äfven de store: han
lät, enligt rimkrönikan, de friborne veta, att därest de icke ville möta
honom, skulle de frukta för lif och gods. Grefve Hans af Ebersteins
fogde på Västerås hus gick Engelbrekt till mötes med ödmjuka later
och lofvade att följande dag åt honom öfverlämna fästet. Sedan fogden
dragit sig tillbaka, fick Engelbrekt i sitt läger hälsa flera högättade
män, hvilka förklarade sig villiga att förena sig med honom.
Åt en af dem, riksrådet och upplandslagmannen herr Nils Gustafsson, *
anförtrodde Engelbrekt följande dag Västerås slott. Då
upplandslagmannen hade slutit sig till honom, var det icke svårt för honom att
få den till Uppsala sammankallade upplandsallmogen på sin sida. Han
nöjde sig nu icke längre med att leda befrielsekriget utan grep äfven
in i regeringsärendena, i det han vid Uppsala, efter öfverläggning med
stormännen, som slutit sig till honom, befriade allmogen från en tredjedel
af de dem pålagda skatterna.
Nu antog befrielsekriget större mått. Bönderna i Rekarne (västra
Södermanland) hade lidit mycket förtryck af den öfvermodige Hartvig
Flögh, som å grefve Hans’ vägnar förde befälet på Gripsholm. Vid
underrättelsen om det, som timat i Västmanland, reste sig rekarborna
för att taga hämnd på sin fogde. Han hade emellertid, »rädd som en
hare», fört sin dyrbaraste egendom på några skepp och seglat till
Stockholm, efter att själf hafva låtit antända fästet.
* Han förde i vapnet en båt mellan två stjärnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
