Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
till honom slöto sig riksrådet herr Bo Stensson samt Bo Knutsson
(griphufvud) och Karl Knutsson (båt) på Fågelvik. Stormningen
misslyckades, och ett stillestånd afslöts till den 11 november. En annan
skara under Herman Berman intog de småländska fästena Rumlaborg.
Trolleborg och Piksborg. Engelbrekt själf drog uppåt landet, köpte för
1000 mark Örebro hus af dess tyske fogde och insatte där sin broder
Nils, mötte därefter västgötarne utanför Axevall, hvars danske höfding
försvarade sig manligen. Engelbrekt skref härifrån till biskop Tomas
och redogjorde för de svenska härskarornas framgångar, sina planer för
den närmaste framtiden och namnen på de fogdar, han tillsatt å de
intagna fästena. Han lämnade Erik Puke uppdrag att fortsätta
belägringen af Axevall, värmlänningarne intogo Edsholm, Agneholm och
Dalaborg. Berman eröfrade Falkenbergs slott, själf tågade Engelbrekt åt
sydväst, brände Oppensten och Öresten, vann nordhallänningarne på sin
sida och uppgjorde med herr Axel Pedersson (Tott) på Varbergs hus.
att denne skulle få behålla fästet och af den fogde, som Engelbrekt
tillsatte öfver landsbygden, mottaga hälften af de från länet inflytande
skatterna. Utanför Falkenberg förenade sig Engelbrekts och Bermans
härar, och för dem öppnade Halmstad sina portar. Hären ryckte vidare
men stannade. när den vid Lagaån mötte en skånsk här, med hvilken
Engelbrekt afslöt ett stillestånd för obestämd tid. Efter fullbordadt
befrielseverk återvände han nu till Stockholm.
Man må med skäl häpna öfver den raskhet, med hvilken allt blifvit
utfördt. Inom loppet af ungefär tre månader hade nästan hela landet
blifvit befriadt från utländska fogdar, och de flesta af borgarna voro
nedbrända — så hade allmogen och dennas hjälpare inlagt sin gensaga
mot de senaste regenternas försök att, med förbigående eller
upphäfvande af den urgamla författningen, lägga all förvaltningen i
händerna på fogdar. Vi hafva sett, att, oaktadt riksrådets tvetydiga
hållning i Vadstena den 16 augusti, flera riksråd hade slutit sig till
Engelbrekt. Ett betydligt omslas hade ock inträffat i de stores Åsihter.
Konung Erik hade för de Aanska och norska riksråden framlagt
det svenska rådets uppsägelsebref, och å hans vägnar skrefvo ås
norska råden till de svenska (den 27 augusti 1434), varnande dem för
deras farliga tilltag. Hade konungen icke gjort allt som vederborde,
så skulle man tänka på de mångfaldiga ärenden, som kräfde hans
uppmärksamhet, och det härledde sig ingalunda af någon ovilja å hans
sida. Vidare syntes det dem underligt, att det svenska radet helt
hastigt hade sändt en uppsägelse utan att tillförne, så vidt man visste.
hafva till honom framställt sina klagomal. »Vi mena», heter det, att
påminnelse bör gå före hämnden, och att konungen är den, som alltid
gör väl mot eder, och hvem han det bör göra.»
Man dröjde på den svenska sidan, innan man svarade på dessa
föreställningar, men svaret, afgifvet den 12 september 1434, visar bättre
än allt annat, huru Engelbrekts ande hade förmått göra sig gällande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
