Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESNINGEN MOT UNIONEN. ENGELBREKT OCH KARL KNUTSSON. 399
landet. Rådets följande hållning visar väl, att icke alla dess medlemmar
voro af själ och hjärta vänner af befrielseverket, men några hade dock
afgjordt trädt på det fosterländska partiets sida, främst af dem biskop
Tomas. Den nämnda dagen hölls ett möte i Stockholm; svaret till det
norska rådet är utfärdadt af »riksens råd af Sverige, biskopar, prelater,
riddare och svenner och alla rikets meniga inbyggare». De tillbakavisa
beskyllningen, att de skulle hafva försummat att göra föreställningar;
de hade tvärtom ofta förmanat, bedt och rådt konungen att hålla
Sveriges rike vid dess skrifna rätt och privilegier, men det hade intet
hulpit, utan hade konungen själf och genom sina fogdar utöfvat
ytterligare förtryck, och de fattiga, som klagade inför honom, hade han med
egna händer slagit och illa handterat. Vidare upptages nu den vink,
som var gifven i anledning af tvisten rörande ärkebiskop Olofs val:
skrifvelsen innehåller en redogörelse för de eder, som konungen hade
svurit, när han hyllades vid Mora stenar, och för det sätt, på hvilket
han hade hållit dem. Anklagelsepunkterna voro följande:
1. Han hade svurit att älska Gud och kyrkan, henne styrka
o. s. v. — I stället hade han fördärfvat kyrkan och kristendomen
genom att insätta »drafvelsmän» till biskopar, och han hade åt dem
lämnat andlig biskopsmakt som en påfve, hvilket stöter på kätteri; han
hade fördrifvit rätt valda och af påfven stadfästa biskopar, icke aktat
Gud eller kyrkans bann, ej påfve eller kyrkomöte; deras sändebud hade
han kastat i fångtornet o. s. v.
2. Han hade svurit att älska och vårda rättvisan, att nedtrycka
all orätt i sitt rike o. s. v. — I stället hade han älskat, framdragit
och upphöjt dem, som kunde mest göra orätt, och han ville icke ställa
dem till rätta, när man öfverklagade deras åtgärder. Särskildt hade
hans fogdar och ämbetsmän bränt, dräpt, upphängt i rök och utplundrat
de menlösa.
3. Han hade svurit att vara sitt rike trofast och huld o. s. v. —
I stället hade han velat bringa träldom öfver riket, i det han, ehuru
vald konung, velat svikligt öfverlåta det åt hertig Bogislav af Pommern
eller någon annan af dem, som föra gripen* i skölden, hvarigenom han
betagit riket dess rätt att välja konung. Ridderskapet hade han, mot
rikets rätt, utarmat genom onyttigt utländskt örlig; han hade icke
ersatt den skada det lidit, icke betalat lösen för dem, som blifvit
krigsfångar. Städerna hade han utarmat med oskäliga tullar, obeskedliga
förbud o. s. v.. hvarjämte han tillstadt danskarne att plundra dem.
Allmogen hade han utarmat med skatter och behandlat bönderna, som om
de vore köpta trälar. All rikets ingäld, privilegier och statshandlingar
hade han fört ur landet.
4. Han hade svurit att styra sitt rike med inländska män och ej
med utländska o. s. v. — I stället hade han lämnat det mesta och
* Pommerns vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
