Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESNINGEN MOT UNIONEN. ENGELBREKT OCH KARL KNUTSSON. 401
till Stockholm, hvars fäste ännu innehades af Kröpelin, men han måste
finna sin ställning där allt annat än angenäm. Han måste koncentrera
sig på Stockholm. Almarstäk brändes för att icke blifva farligt i
fiendens händer. En styrka på 500 man inkvarterades på den
nuvarande Riddarholmen, en annan förlades på den lilla Helgeandsholmen.
Men Engelbrekt låg på Långholmen med närkingar och västmanlänningar,
Södermalm upptogs af södermanlänningarne, Norrmalm af upplänningarne.
Man afbidade hvad komma skulle. I början af oktober vände sig biskop
Knut i Linköping, hans brorson herr Bo Stensson och herr Nils
Erengislesson till den preussiske ordens högmästare Paul von Rusdorf
med anhållan om understöd i kampen mot konung Erik. Men snart, i
november, började underhandlingarna, och de voro under medeltiden
farliga. Tvisten mellan Sverige och konungen skulle hänskjutas till
en skiljedomstol, i hvilken skulle sitta fyra riksråd för hvartdera riket,
och deras utslag skulle fällas i september 1435. Huru skulle Sverige
styras under de tio väntemånaderna? Därom bestämdes intet!
Konung Magnus IlI:s tanke att med förkastande af det aristokratiska
statsskicket, som varit den börjande medeltidens verk, låta rikets
angelägenheter behandlas af ett verkligt riksmöte, bragtes nu åter till
lif. Ett sådant hölls i Arboga den 13 januari 1435, och då valdes
Engelbrekt till rikets höfvitsman. Denna titel hade tidigare blifvit
använd vid tillfälle af revolutionär brytning. Under honom tillsattes
höfvitsmän för de olika landskapen. Det var dock icke endast krigiska
eller direkt krigiska åtgärder, åt hvilka Engelbrekt ägnade sig. Han
började vid Tälje (Södertälje) gräfva en graf så djup, att den skulle
göra det möjligt för fartyg att passera mellan Mälaren och
Saltsjön utan att taga den långa omvägen kring Södertörn. Detta blef
dock icke mera än en framtidstanke, hvars fullbordande tillhör
1800-talet.
Man afbidade emellertid icke utslaget af de tolf skiljedomarne.
Kröpelin och en preussisk ordenskomtur Henrik von Althaus uppsökte
i början af februari Engelbrekt i Sigtuna för att underhandla. Konung
Erik skulle fortfarande få vara konung, allenast Sverige fick hafva sin
goda rätt okränkt — ett oförsiktigt uttryck, hvilket endast kunde
framkalla nya förvecklingar. Konungen underrättades, och ett
förlikningsmöte utlystes till Halmstad. Ärkebiskop Olof i Uppsala, biskop
Knut, Engelbrekt och andra framstående personer sände rundskrifvelser
till grannstaterna, i hvilka de på nytt redogjorde för orsaken till
resningen, hvars hastiga utveckling de tillskrefvo ett Guds under; under
hela tiden hade de varit sinnade att behålla konung Erik, allenast han
ville hålla sina eder och regera i enlighet med Sveriges lag. Var detta
ärligt menadt? Samtidigt affärdades till kyrkomötet i Basel den förut
omnämnda klagoskrifvelsen öfver konungens tyranniska och ogudaktiga
förfarande.
Sveriges historia. II. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
