Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
nämsta svenskarne i Vår frus gillestuga vid Skomakargatan och
beslöto sig för att på allvar belägra slottet — och därmed var kriget
åter börjadt. Marsken besatte staden mellan den helige Nikolai kyrka
och Norrström, borgerskapet bevakade kyrkogården och de där invid
liggande slaktarbodarna, Erik Puke förde befälet i öster därom ned till
stranden, bröderna Nils Jönsson och Bengt Jönsson (oxenstjärna) besatte
Helgeandsholmen. Ärkebiskop Olof, som, trots all tidigare förföljelse
från konung Eriks sida, efter sin hemkomst hade sökt arbeta för fredens
upprätthållande, sände nu sitt folk beväpnadt att ställa sig till marskens
förfogande. Fåfängt sökte danskarne under utfall antända staden, i
hvars underbara bevarande svenskarne sågo ett bevis för den ynnest.
med hvilken jungfru Maria omfattade deras rättvisa sak.
Hade nu således uppsägelsen åter trädt i kraft, och var man således
utan konung, var det icke längre bevändt med att hafva en marsk och
en drotsete — de voro representanter för en konung, som icke längre
fanns till. Det var nödvändigt att på nytt gripa till åtgärden att välja
en rikshöfvitsman. Engelbrekt, som belägrade Nyköpings hus, skyndade
till Stockholm för att deltaga i valet, som hölls i svartbrödraklostret
(i närheten af det nuvarande Järntorget). Man utsåg 30 valmän, af
hvilka 25 röstade på marsken Karl Knutsson, allenast tre på Engelbrekt
och två på Erik Puke. Enheten i befrielseverket var sålunda bruten,
de stora ätterna ville icke längre lämna makten i händerna på Engelbrekt,
hvilken trots stora förtjänster var en uppkomling. Men allmogen höll
på honom och på Erik Puke, fordrande att en af dem skulle utses till
höfvitsman. Så stort hade allmogens inflytande nu blifvit, att
stormännen funno sig tvungna till en eftergift. Karl Knutsson fick dela
med sig något af sin makt: han skulle fortsätta belägringen af Stockholms
slott, Engelbrekt skulle på nytt tåga genom landet för att utdrifva alla
»oskäliga» fogdar. Än en gång erbjöd Kröpelin sig att medla med
konungen. Anbudet antogs: ville konungen låta svenskarne njuta lag
och rätt, voro de ännu benägna att erkänna honom som sin herre.
Engelbrekts nya tåg genom landet var hastigt och segerrikt. Han
kallade södermanlänningarne att belägra Nyköpings slott, hvars
besättning försvarade sig med mannamod. Östgötarne sände han att under
befäl af väpnaren Erengisle Nilsson belägra Stegeborg. Bo Knutsson,
en sonson till den mäktige Bo Jonsson, bröt upp med tjustborna för
att taga Stäkeholm. Själf begaf sig Engelbrekt till det viktiga Kalmar.
Staden förklarade sig vilja hålla med konung Erik, så länge herr Jöns
Grim innehade slottet. Engelbrekt förlade den svenska truppen vid
Kläckeberga, hvars kyrka mer än en gång användes som försvarsverk
och åntagiigon hade en kyrkogårdsmur, som kunde användas vid
krigstillfällen Till befälhafvare för belägringstruppen nämnde han Nils
Stensson (natt och dag), hvars svenner genast vid utbrottet af det nya
kriget hade med öfverdadig djärfhet satt sig i besittning af Brömsehus;
de hade legat pa lur med spända armborst utanför fästet, och när de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
