Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESNINGEN MOT UNIONEN. ENGELBREKT OCH KARL KNUTSSON. 407
hörde vakten afblåsas och borgporten öppnas, trängde de in genom
denna, grepo fogden och jagade ut besättningen. Engelbrekt, som vid
denna tid stod i underhandlingar med de missnöjda i Norge och sökte
förmå hansestäderna till ett förbund mot konung Erik, ryckte längre
in i Bleking, där Ronneby stad, efter ett fåfängt försök att försvara
sig, underkastade sig den segerrike fältherren. Skåningarne slöto efter
ett par sammandrabbningar stillestånd. För 1,000 gyllen köpte Engelbrekt
Laholms fäste, där han till höfding satte smålänningen Arvid Svan,
som sedermera blef lagman i Tiohärad. Halmstad, som snart öfvergaf
tanken att hålla sina portar slutna för den svenska hären, fick en stark
besättning. Kring Varbergs fäste förlade han en manstark trupp.
fogden på Älfsborg tvang han till stillestånd och fråntog honom all
befattning med det under slottet liggande länet.
Från Älfsborg begaf han sig till Axevall, under hvars belägring
han sjuknade. Efter att under mindre än fyra månader hafva uträttat
allt detta kunde han hafva rätt att unna sig någon ro och red till
Örebro, hvars hus och län han själf innehade för lifstiden. Han hade
knappt hunnit dit, förrän ett bud anlände från det i Stockholm
församlade riksrådet, som önskade, att Engelbrekt skulle komma för att
deltaga i förhandlingarna. Utan att rygga tillbaka för sin ohälsa,
gjorde han sig i ordning till affärd. Innan han kom att resa, infann
sig herr Bengt Stensson (natt och dag) från Göksholm för att med
honom afhandla en dem emellan varande tvist.* De kommo öfverens
att hänskjuta den till riksrådets afgörande och lofvade hvarandra frid
och säkerhet under tiden, Engelbrekt för sig, herr Bengt för sig och
sonen Måns. Engelbrekt bjöd honom sedan att gästa hos sig på
Örebro hus.
Sjuk så att han icke längre kunde stiga själf på och af hästen,
red Engelbrekt från Örebro ned till Hjälmaren och steg i en båt för
att fortsätta färden. Hans väg gick förbi Göksholm, och han lät
lägga till vid en holme i närheten, där han sökte värma sig vid en i
hast upptänd eld. Om en liten stund kom en båt roende från Göksholm.
När Engelbrekt såg den, sade han: »Nu mån I alla se, att herr Bengt
vill visa mig den vänskapen att bjuda mig hem till sig, men jag gitter
det ej för min sjukdoms skull.» Han sände ock ned till stranden för
att visa Måns Bengtsson, som satt i båten, hvar han bekvämast
kunde lägga till. Denne sprang i land och rusade upp mot Engelbrekt,
som, stödd på sina kryckor, stod färdig att mottaga honom, och
tillropade honom: »Får jag ännu frid i Sverige?? Engelbrekt svarade,
matt af sjukdomen: »Din fader har tillsagt mig lejd, jag hoppas, att
han för dig omtalat den frid han lofvat mig.» Mans Bengtsson lyfte
* Herr Bengt Stensson hade som höfding på Telge hus låtit uppbringa ett lyndskt
handelsfartyg, ehuru det svenska rådet hade tillförsäkrat hansestäderna fred och trygghet.
Erik Puke belägrade då, å Engelbrekts vägnar, Telge hus, som uppbrändes. Häraf vållades
oenigheten mellan herr Bengt och Engelbrekt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
