Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESNINGEN MOT UNIONEN. ENGELBREKT OCH KARL KNUTSSON. 409
honom mycket penningar, hvilka offrades åt fäderneslandet. Någon
annan ekonomisk vinst för honom finnes icke omtalad, utom löftet att
få för sin lifstid besitta det af honom själf inlösta Örebro hus.
Från Mellösa kyrka fördes Engelbrekts jordiska kvarlefvor till
Örebro, där de graflades. Tidens naiva tro flätade en krans af sägner
om under, verkade af honom, kring hans graf, hvilken i vår tid ingen
kan utvisa. Så har man i Sverige behandlat de fosterländska minnena.
Engelbrekts korta men bragdrika saga blef tidigt föremål för
litterär behandling. En samtida, hvilkens namn vi ej känna, skildrade
hans öden i ett historiskt kväde, hvars versform utmärker sig framför
tidens öfriga rimmade historier genom omväxling och behag i byggnaden.
Det mesta däraf har dock försvunnit, alldenstund en man, som sedan
skref på vers Karl Knutssons historia, grundligt omarbetade den
ursprungliga versformen i Engelbrektskrönikan. Men det var icke
allenast formen, som förändrades, utan äfven i någon mån innehållet, i
det den konung Karl mycket bevågne omarbetaren ur den nya texten
uteslöt en del saker, som kunde anses vara antingen för konung Karl
icke angenäma att minnas eller alltför smickrande för Engelbrekt.
Biskop Tomas i Strängnäs ägnade minnet af den store frihetsvännen
en dikt, ur hvilken vi låna några verser:
Det var en man, het Engelbrekt, Erik lät det vara sitt testament,
om honom nu börjas denna dikt, att den fick värst, som bäst hade tjänt,
i Sverige var han födder. det kunde då med sanning pröfvas.
Han förde om landet klubba och svärd.
han fäktade fast förutan flärd, Mången man var då så arm,
och därtill var han nödder. att han förgicks af sorg och harm,
som honom kom då till handa.
Utländske rådde Sverige då, Unger och gammal, eho det såg,
det kunde ej värre i riket stå, och än det barnet i vaggan låg
de styrde land och fäste. måtte väl gråta den vånda.
Svenska män hade sådan nöd,
de ville då hellre vara död’ Gud väckte upp Engelbrekt den lille man,
än lida längre slika gäster. som till det ärendet litet kan,
han gaf honom makt och snille.
Israels folk under Farao Slott, städer, folk, län och land,
kunde ej mera lida oro, de gingo honom fullt snart i hand,
än svenskarne då försökte. Gud fogde’t, som han ville.
Ingen man kan vara så klok
att skrifva det i bref eller bok, Då han hade så manliga stridt
hvad armod dem då tryckte. och ryktet gick öfver världen vidt,
då fick han det till löna.
Guld och sölf fördes allt bort, En tid han for från Örebro,
lag och rätt älskades ej stort, då vardt han slagen i goda tro.
rof och våldsverk öfdes. Så plägar man troskap röna.
Uti brefvet, som i augusti 1434 skrefs från Stockholm till rådet i
Danzig, förekom det märkliga yttrandet, att bönderna ville återföra
tillståndet i landet till att blifva sådant det var på den helige konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
