Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
då en yxa, som han hade i sina händer, Engelbrekt sökte med kryckan
afvärja hugget, som skar af tre fingrar, och när han vände sig för att
fly, gaf Mans honom tvenne hugg bakifrån. För det andra segnade
han ned mot en sten och dog. Den liflösa kroppen genomsköts med
pilar af mördarens följe. Rimkrönikans författare utbrister:
Engelbrekt hade ofta för riket lifvet vågat, jungfru Maria, med din helga bön,
för hans bästa och andra flera, nu hjälp hans själ till himmelrikets lön,
han fick det dock ej njuta dess mera. alla Guds helgon i himmelrik,
Herre Gud, som i himmelrike bor, bedjen för honom evinnelig.
låte honom njuta, att han var Sverige tro (trogen),
På den sena våraftonen — det var den 27 april — fördes Engelbrekts
maka och svenner till Göksholm, utan att herr Bengt Stensson gjorde
någon invändning. Måns skyndade med en af den mördades svenner
till Örebro för att med hans hjälp få borgen i sitt våld, hvilket dock
ej lyckades, tack vare fogdens försiktighet. Han plundrade då i staden
allt, som tillhörde Engelbrekts folk, och vände sedan åter till hemmet,
där han frigaf Engelbrekts maka.
Bönderna i Mellösa rodde öfver till holmen och förde liket till
jordfästning i sin kyrka. Ryktet om det blodiga odådet spridde sig
med blixtens hastighet öfver riket och framkallade allmän sorg. De
maktägande i landet underläto att ställa mördaren till ansvar, men
bönderna och Engelbrekts svenner sökte taga själfhämnd. Förgäfves
stormade de det fasta tornet på Göksholm, de fingo nöja sig med att
bränna ned gårdens träbyggningar. Det var för öfrigt ett blindt raseri
i sorgens bitterhet, som dref dem till anfallet på Göksholm; mördaren
och hans fader hade vid ryktet om resningen flyktat till Ringstadaholm
i Östergötland.
Onekligen är Engelbrekt en af de märkligaste personligheterna i
vår medeltids historia. Från ett föregående, hv kot är oss fullkomligt
obekant, träder han fram, hans ord och föredöme mana genast och i
vida kretsar till efterföljd — det är tydligen den rätte mannen på den
rätta platsen i det rätta ögonblicket. Fältherreskicklighet, för sa vidt
man får tala om en sadan i sammanhang med medeltidens krigsväsen,
icke blott förmåga att göra anfall på ett fäste och väl sköta en
belägring utan äfven förmåga att ordna fälttåget samtidigt öfver vida
områden samt förmåga att utse dugliga medhjälpare, synes han hafva
besuttit i mycket hög grad. Att han därjämte ägt förmåga att sända
sina blickar vida bortom skådeplatserna för krigsrörelserna, är uppenbart.
Huruvida hans underhandlingar med främmande makter under det andra
fälttåget berodde på aftal med Karl Knutsson och rådet eller om han i
dessa fall, ihågkommande den myndighet han tidigare hade haft som
rikets höfvitsman, verkade å egen hand, kan nu icke afgöras.
Förmögenhet synes han haft, alldenstund han kunde utlösa fogdarne först i Örebro
och sedan i Laholm. De vidsträckta fälttågen maste äfven hafva kostat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
