Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
Splittringen mellan de olika stormannapartierna, ödesdiger för
Sveriges lugn under den kommande tiden, gör det lämpligt att här
kasta en blick på de stora ätter, som genom sin höga börd och sina
släktförbindelser kommo att utöfva något större inflytande på Sveriges
öden under det nya tidhvarfvet.
Vi hafva redan anmärkt, huru de gamla konungaätterna i Norden
dogo ut inemot början af det femtonde århundradet. Vid samma tid
kunna vi iakttaga, med afseende på många stormannaätter, ett likartadt
utslocknande eller åtminstone ett tillbakaträdande från en mera
utpräglad offentlig verksamhet, under det i stället andra ätter, om hvilka
man hittills hört intet eller föga, träda fram i främsta ledet.
Omskiftet är så stort, att det med skäl må fästa vår uppmärksamhet.
Den mäktiga ätt, till hvilken den heliga Birgitta hörde, gick på
manssidan ut redan år 1384. Fru Birgittas och hennes mans, herr Ulf
Gudmarssons (lejon), ätt utdog på manssidan år 1398. En annan
närbesläktad ätt med lejon i skölden, mot hvilken fru Birgitta var
fientligt sinnad — den ätt, hvars märkligaste man var hertig Bengt
Algotsson —, försvinner vid samma tid ur historien (jfr släkttaflan sid. 228)
Flera af 1400-talets mest framstående personligheter härstammade dock
från herr Birger Persson och voro sålunda sinsemellan besläktade, såsom
vi se af släkttaflan sid. 413.
Den ansenlige Bo Jonssons ätt, med ett griphufvud i vapnet, en
gren af de frejdade Algotssönernas ätt, öfverlefde icke länge Bo.
Vapnet och efter vapnet gripnamnet öfvertogos sedan af en gren af
Hammarstadssläkten, till hvilken vi genast skola komma.
Sparreätten, som under 1300-talet var så betydande, att den
förekom delad i flera grenar och räknade många ansenliga män, trädde
under unionstiden mera i bakgrunden. Vi känna redan herr Karl
Ulfssons till Tofta politiska bana. Han hade äfven en annan sida, som vi
hittills icke haft tillfälle att beröra, hans omfattande lärdom. När
hans död år 1407 inskrefs i Vadstena klosters minnesbok, tillades
följande: »Han var en utmärkt riddare, en af de ädlaste i folket, lysande
genom ära och duglighet och i besittning af stort vetande.» Han var
vid sin död ungefär nittio år gammal. Inom Sparreätten funnos dock
andra grenar, af hvilka tvenne under den närmast följande tiden vunno
anseende och utöfvade inflytande på allmänna ärenden.
Äfven bat-släkten (vapen fig. 174), med undantag af den gren. som
åtminstone ofta bar tillnamnet Bonde, betyder vid denna tid
jämförelsevis litet. Dess siste betydande man var herr Erengisle Sunesson jarl.
som slutade sitt ganska oroliga lif år 1392, efterlämnande, ehuru han
hade varit gift tre gånger, inga barn.
Af de gamla ätterna, som fortfarande höllo sig uppe, kunna vi
nämna Bla-ätten (lejonörn) i Östergötland (dess vapen fig. 158),
Vinstorpaätten i Västergötland (dess vapen fig. 218) o. s. v., den af
gammalt i Mälarlandskapen, i synnerhet i Södermanland betydande ätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
