Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESNINGEN MOT UNIONEN. ENGELBREKT OCH KARL KNUTSSON. 425
med sanningen öfverensstämmande; svenskarne svarade fogligt och
ärligt, hänvisande konungen i allt hvad som icke rörde hela folket till
de enskilda, öfver hvilka han klagade. Men det var icke nog med den
olika uppfattningen af de förgångna tilldragelserna, utan konungen
fordrade, att dom skulle fällas i striden mellan honom och Sverige af
det danska riksrådet och hansans ombud, under det svenskarne icke
ville veta af någon rättegång, hvarpå de icke voro beredda, och hansans
ombud erkände, att i Vadstena, hvarest man hade kommit öfverens om
Kalmar-mötet, hade alls icke varit tal om någon rättegång. Danskarne
och tyskarne gingo då till konungen och bådo honom gifva efter i
denna punkt. Han vägrade och sade, att svenskarne fordrade, att alla
danskar, tyskar och norrmän skulle drifvas ut ur landet, men den eviga
förbannelse, som skulle drabba honom, därest han uppfyllde denna deras
begäran, ville han icke bära; så var icke öfverenskommet, när han
mottog riket af fru Margareta. Då gjorde herr Erik Krummedike och
herr Henrik Rapesulver, borgmästare i Lybeck, invändningar, och den
senare sade till sist: »Nådige herre, om I icke lyssnen till rådet utan
följen ert eget hufvud och godtycke, och därpå af edert folk och af
svenskarne ett eller annat tusen omkommer, utan att I likväl kunnen
drifva er vilja igenom, då skall en evig förbannelse drabba er. Lyden
I rådets råd och det är ondt, då har radet skuld och icke l. Vi gifva
eder rådet, att I upptagen svenskarne i vänskap och nåd» Konungen
måste till sist gifva efter.
anskarne, hansans ombud och svenskarne samlades då i den helige
Kristofers gillestuga. Svenskarne tackade det danska rådet för den
hjälp, det hade gifvit dem, och sade, att de skulle förblifva bröder till
evig tid och hjälpa hvarandra till deras rätt, privilegier och gamla
goda plägseder. De tackade ock hansans män för deras bistånd, och
då dessa, som alltid hade ögonen öppna för sina fördelar, begagnade
tillfället att tala ett godt ord för sina gamla förmåner i Norden,
svarade herr Erik Krummedike, att alla löften, som voro hansan gifna,
skulle på det trognaste uppfyllas. Därpå underhandlades mellan svenskar
och danskar, hvarvid de förra förklarade, att de ingalunda ville, såsom
konungen hade sagt, att alla utlänningar, som i Sverige hade
jordegendom, skulle utvisas ur landet, utan allenast att rikets fästen skulle,
såsom lagen föreskref, anförtros uteslutande åt svenskar, hvarpå
danskarne förklarade, att denna deras begäran vore billig och att de
tillstyrkte konungen att villfara den. Konungen fick ock nu foga sig i
omständigheterna. Samma dag som danskarne och svenskarne hade
kommit öfverens, den 23 augusti på eftermiddagen, trädde konungen ut
på rådhusets burspråk och lät medelst stormringning kalla allt folket
samman på torget. Han gick därefter ned med sina furstliga
följeslagare och allt sitt manskap, som bildade en ring kring konungen och
de svenska ombuden; dessa knäböjde och bådo, att konungen ville taga
dem till nåd och aflägga all den ovilja han hyste mot dem. Han tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
