Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESNINGEN MOT UNIONEN. ENGELBREKT OCH KARL KNUTSSON. 429
Biskop Tomas var i början omhuldad af konung Erik, hvilken ju
ville se honom intaga ärkebiskopsstolen i Uppsala. När Tomas
öfvergick till det fosterländska partiet, gjorde han det uppenbarligen på
fullaste allvar och som en helgjuten personlighet. Af brefvet framgår,
att åtminstone de klarsynta den tiden upptäckt, att Karl Knutsson var
behärskad af en stor äregirighet, med mycket vidtgående syften. Den
uppfattningen var nog riktig. Han älskade makt och glans, men i
kritiska ögonblick saknade han — såsom de följande tilldragelserna visa
— kraft att kämpa för makten. Han var emellertid en representant
för den riktning inom den tidens politiska lif, som kräfde, att Sverige
skulle tillhöra svenskarne. Han ville göra Sverige själfständigt och
Sveriges konung till en mäktig konung.
OÖroligheter förekommo äfven i andra delar af Sverige. Inom
Östergötland samlade sig bönderna i Aska härad, upplifvade af
underrättelserna om den af Erik Puke framkallade resningen, och tågade ned till
Vadstena, hvarest de med våld afhämtade ur klostret den beryktade
Jösse Eriksson, som där hade sökt en fristad. De förde honom sedan
till tinget vid Motala, där han lifdömdes och halshöggs (den 9
december 1436). Han begrofs i Vadstena klosterkyrka och omtalas som en
af klostrets välgörare.
Konung Erik var föga angelägen att komma till Sverige och under
de nya villkoren återtaga riket. Han hyste, sin natur trogen, helt
andra planer. Sedan han öfvervintrat på Gottland, for han öfver till
Preussen, där han stannade nära tre månader och sökte samla en härsmakt
för att tillkämpa hertig Bogislav tronföljden. Det danska rådets fasta
hållning afvände på nytt den plan han i sin envishet hade uppgjort.
Sedan vistades han en tid på Gottland och for slutligen öfver till
Danmark, där han tillbragte vintern 1437—1438. Väl må man undra öfver
denna sorglöshet, då hans krona stod på spel.
I Sverige tänkte man fortfarande på den slutliga uppgörelsen. Det
svenska rådet sammanträdde i Strängnäs den 24 mars 1437 och
uppmanade konungen att infinna sig i Kalmar vid midsommartiden. I
öfrigt sysselsatte sig rådsherrarne med inre angelägenheter. Herr
Krister Nilsson fick i förläning Nyköpings hus mot det att han åt
marsken öfverlämnade sin andel i befälet öfver Stockholms slott, och
en stadga utfärdades, som gifver vittnesbörd om den svåra ställning,
som rådde i landet. Bönder och landtbor, som under fejden hade
öfvergifvit sin egendom och sökt en tillflykt i städerna, där de tiggde och
annars latades, skulle genast åter begifva sig ut på landsbygden. Ingen
fick från bönderna taga deras barn utan föräldrarnes vetskap och vilja.
Bönderna fingo icke bära armborst. pansar eller andra vapen, när de
voro på väg till kyrka eller ting, till stad eller gästabud. Det vittnar
om betydlig partiskhet, att förbudet att bära vapen gäller allenast
bönderna, liksom att det i samma stadga förbjudes bönderna (och icke
frälset) att köpa mera jordagods, än så att de voro fullsuttna. I Upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
