Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
sala skulle i början af sommaren hållas ett räfsteting för ärkestiftet,
och skulle dylika ting sedan hållas i de andra stiften. För öfrigt
förbjöds att från Uppland och Södermanland utföra hästar och matvaror.
Man sökte sålunda å svensk botten ordna de svenska förhållandena utan
att därtill inhämta konungens bifall.
I sista stund kom återbud från konungen: han kunde icke infinna
sig i Kalmar förrän i början af september. Marsken, som redan hade
hunnit ned till norra delen af Kalmar län, fick där från drotseten och
ärkebiskopen, som redan hade kommit till Kalmar, återbud och ombads
att begifva sig till Skeninge, där de gärna ville träffa honom. Han
red dit men fick vänta förgäfves, ty “årotseten. ärkebiskopen, biskop
Magnus i Åbo och Hans Kröpelin begåfvo sig i stället till Danmark
för att förmå konungen att omsider infinna sig i Sverige. Men i Lund
fingo de höra tidender, som voro allt annat än angenäma; konungen
tog det ena danska länet efter det andra från deras inländska
innehafvare och lämnade dem i stället åt sina pommerska fränder.
Ärkebiskopen och drotseten styrde, efter lång väntan, kosan åter norr ut.
men biskop Magnus, hvilken i egenskap af kansler hade varit mycket
tillsammans med konungen, och Hans Kröpelin brydde sig icke om hvad
dem sades, att konungen icke hade godt i sinnet mot svenskarne, utan
uppsökte honom och fingo af honom ett löfte, att han skulle i slutet atf
juli nästa år komma till Kalmar. De bragte bud i november 1437 om
frukten af sina underhandlingar till de i Arboga församlade riksraden.
hvilka i öfrigt afhandlade frågan om böndernas förnyade resning i
Dalarne och Värmland. Marsken ville mot dem använda de strängaste
åtgärder, men drotseten åtog sig att först söka med godo förmå de
upproriska att återgå till hörsamhet. Förhållandet mellan de två mäktiga
männen var den tiden ganska spändt. Drotseten sade till Karl: »Min
son, biskopar, prelater, riddare, svenner, köpstadsmän och bönder
vredgas på dig och klaga svårligen öfver dig», hvarpå marsken genmälde:
»lag vet mig ej hafva gjort dem något ondt. Gud förlåte dem som
vållat mig detta, ty det sker mig med orätt.» Spänningen visade sig
ännu större vid ett rådsmöte i Enköping trettondedag jul 1438. Drotseten,
som hade varit uppe i Dalarne för att underhandla med allmogen, sade
inför rådet, att han hoppades, att allt skulle få en god utgång, men att
bönderna sade, att aldrig ville de gifva Karl Knutsson någon skatt mer.
Han anförde deras klagomål, öfvervåld, som de trots dagtingan hade
lidit under Erik Pukes fejd, öfvervåld som Karls fogde hade tillfogat
dem, hvadan de hade dräpt honom, och rädsla för Karls och hans
svenners hotelser att hemsöka Dalarne. För hvar särskild punkt afslutade
drotseten sin framställning med orden: »De vilja aldrig mer vara
marsken lydiga.» Marsken tog då till ordet och sade: »Jag beklagar, att
dalkarlarne ledo förluster i Västerås, men jag gjorde allt för att fa
reda pa hästarna de hade mist; om mina svenner hafva förgatt sig
genom att utsprida osannfärdiga rykten, så må de själfva sta till svars,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
