Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 1. Resningen mot unionen. Engelbrekt och Karl Knutsson. 1434-1440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESNINGEN MOT UNIONEN. ENGELBREKT OCH KARL KNUTSSON. 431
ty de äro här; om min fogde har förtryckt dalkarlarne, var det likvisst
olagligt, att de dråpo honom; hafva de klagomål mot honom, vill jag
stå till svars; till dess bönderna hafva öfverbevisat mig om att hafva
begått något brott, skola de lyda mig eller ock blifva olyckliga, som
en falsk penning skola de icke få kasta bort mig.» Drotseten suckade
och befarade, att detta icke skulle leda till något godt. Dagen därefter
föreslog drotseten ett enskildt sammanträde med Karl Knutsson, men
denne bad, att så många som möjligt skulle kallas att vara närvarande,
han såge helst, att mötet hölles på torget och att alla i staden vore
närvarande, han hade intet att förhemliga. När mötet hade kommit
till stånd i en stuga, sporde marsken dalkarlarne, hvad de beskyllde
honom för; de svarade: »Vi skylla eder icke annat än godt.» Drotseten,
missbelåten med detta svar, bad dalkarlarne gå ut och rådgöra. Ännu
två gånger förnyade marsken sin fråga, hvilken framkallade samma
svar af bönderna och samma uppmaning af herr Krister. Slutet af
allt blef, att dalkarlarne på nytt lofvade marsken trohet och lydnad.
Han och hans vänner misstänkte, att drotseten ville uttränga Karl från
höfdingskapet öfver Dalarne och få sin son Karl till höfding på
Västerås hus. Därefter kufvades för Karl Knutssons räkning upproret i
Värmland af lagmannen i Tiohärad, riksrådet Arvid Svan.
Under tiden hade det svenska rådet ånyo förehaft underhandlingar
med konung Erik, och man ansåg det nu vara »kommet till en
vänlig dagtingan mellan honom och rikets inbyggare», hvadan Karl
Knutsson på herredagen i Arboga den 6 mars 1438 nedlade sitt
rikshöfvitsmannaskap. Man tackade honom, för det han som en trogen dandeman
hade förestått ämbetet, och lofvade, att han skulle vara skadeslös för alla
angrepp och tilltal med anledning af hans förvaltning.
Konung Erik hade emellertid blifvit oefterrättligare än någonsin
tillförne. Under hela vintern 1437—1438 upptogs hans tid nästan
oafbrutet af bemödanden att försäkra hertig Bogislav om tronföljden i
Danmark. På ett danskt riksmöte i april 1438 fordrade han, att denne
skulle väljas till konung. Det danska rådet vägrade, emedan detta
skulle strida mot rikets fria valrätt, och det fordrade dessutom, att alla
tyska furstar och herrar skulle visas ut ur landet. Konungen
nedprutade då sina fordringar därhän, att hertig Bogislav skulle koras
till rikets höfvitsman, men äfven detta rönte motstånd, rådet ville icke
gifva honom mer än tvenne slott samt fritt tillträde till alla borgar
och städer i landet, men inom två månader skulle alla andra pomrare
hafva återgifvit sina län, hvilka i stället skulle anförtros åt danskar.
Så snart mötet var förbi, trampade konungen de där fattade besluten
under fötterna. Till de två slotten, som hertigen skulle få, lade han
ytterligare tre, genom hvilka han gjordes till herre öfver Fyen, på
hvars landsting Erik ock framställde honom som landets herre för
bönderna, hvilka konungen vann genom beviljande af hvarjehanda
förmåner. Till sist gjorde Erik sig färdig att afresa, som man trodde till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
