Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 2. Konung Kristofer. 1441-1448
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
hvilken festen firades; sedan tre dagar voro gångna, fingo gästerna lefva
på egen bekostnad, och i allmänhet undfägnades de tyska gästerna
rikligare än de nordiska, hvilket till sist föranledde dessa att göra
konungen föreställningar angående hans mannamån. Han blef förnärmad,
ville, heter det, på åtta dagar ej tala med någon men skilde likväl sina
bäjrare ifrån sig. Det finnes inga urkundliga bevis, att konung
Kristofer, i likhet med morbrodern, gifvit svenska förläningar åt tyskar
eller andra utlänningar. Äfven hansestäderna hade vid
förmälningshögtidligheterna ombud, som här omsider utverkade en stadfästelse å
de friheter, som hansan haft i Sverige, med villkor att svenskar åtnjöto
inom deras område enahanda förmåner.
Sedan år 1441 ett tioårigt stillestånd blifvit, såsom redan är nämndt,
under konung Kristofers bemedling, afslutet mellan de nederländska
och vendiska sjöstäderna, var det allenast konung Erik, som gjorde
sjöfarten osåker. Hans folk uppbrände Trosa, som denna tid låg längre
från hafvet än nu, plundrade handelsskepp och uppfångade förnäma
män för att kunna utpressa betydande lösesummor. Af herr Bo
Knutsson (grip), som det lyckades honom att fånga år 1442, kräfde han mer
än 5,000 gyllen för att åter försätta honom i frihet.
Då föreställningar ingenting hulpo, då de gång efter annan brutna
stilleståndsfördragen kränktes af sjöröfvarne, återstod ingen annan
utväg än att möta våld med våld. Sjöstäderna förforo med stränghet
mot Eriks folk, danskar och svenskar utrustade kaparfartyg, och man
sökte afstänga Gottland från all förbindelse med utlandet. Erik, som
tyckes ansett sig hafva uteslutande rätt till sjöröfveriet i Östersjön,
klagade bittert öfver de förluster, man tillfogade honom och hans folk.
Han kände sig i behof af något stöd och höll flitiga underhandlingar
med den tyska orden, hvars högmästare å andra sidan konung Kristofer
med ifver sökte vinna för sina planer. Med Erik underhandlade
konungen också, men deras uppfattning af de lämpliga villkoren för en
uppgörelse var mycket olika. Konung Kristofer erbjöd år 1444 sin
morbroder Gottland för lifstiden samt en årlig lifränta af 3,000 lybska
mark, därest han ville afstå från sina anspråk på rikena, men Erik
svarade, att Gottland redan var hans, af honom inköpt från den tyska
orden — han glömde, att köpet skett icke för hans utan för rikenas.
i synnerhet Sveriges penningar — och att den uppgifna summan
ingalunda motsvarade förlusten af tre riken. Ördenshögmästaren erbjöd då
(1445) sin bemedling, men skeppet, på hvilket hans ombud seglade,
uppbringades af herr Karl Knutssons folk; sändebudet blef visserligen snart
frigifvet men måste förbinda sig till en dryg lösesumma och till att erlägga
densamma, äfven om konung Kristofer skulle fritaga honom därifrån.
År 1446 besökte konungen åter Sverige, åtföljd af sin gemal. De
vallfärdade till Vadstena* och uppehöllo sig en längre tid i Stockholm.
* Konung Kristofers moder hade en tid uppfostrats i Vadstena kloster. Hon och
hennes gemål stiftade det första birgittinerklostret i Bäjern, Gnadenberg, hvilket dess varre
förstördes af svenskarne under det trettioåriga kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
