Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 3. Karl II:s första regeringstid. 1448-1457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL II:S FÖRSTA REGERINGSTID. 467
Landskronas borgare svuro konung Karl trohet, men ärkebiskopen af
Lund, herr Tuve, en vän af konung Kristiern och unionsplanerna, samt
de skånska stormännen hörsammade icke den svenske konungens
kallelse att möta honom där. Under fortgången af tåget brändes en del
af Lund, staden Vä, Härlöf, Tottarnes stamgods, Sölvesborg m. m.
Åhus brandskattades, och göingeborna fingo betala tusen lödiga mark
för att slippa hård medfart under den svenska härens genomtåg. Efter
tre veckors härjningar lämnade konung Karl Skåne. Väster ut sände
han en afdelning af hären under befäl af herrar Ture Turesson, höfding
på Axevall, Eggert Krummedike, höfding på Rumlaborg, och Gustaf
Olofsson (stenbock), höfding på Älfsborg. De fingo befallning att fara
med eld och svärd fram genom Halland, men de gåfvo i stället
konungens tjänare, som voro dem följaktiga, befallning att icke ofreda någon,
och när de kommo till Lödöse stad, brydde de sig ej heller om
konungens bud, att de skulle förmå inbyggarne att med sin egendom lämna
staden och låta den gå upp i lågor, så att fienden, i händelse af ett
infall i Sverige, ej där skulle kunna fatta fast fot. Större trohet visade
den andra skaran, som konungen utsände under befäl af sin svåger herr
Gustaf Karlsson, höfvitsman i Kalmar, och herr Birger Trolle, höfding
i Värend. De drogo ned i Bleking och underlade sig åtminstone den
östra delen; herr Birger tog tills vidare sitt högkvarter på Lyckå slott
vid utloppet af Lyckebyån.
Själf drog sig konungen norr ut för att sätta landet fullständigt
på krigsfot och i synnerhet för att med ifver bedrifva utrustningen af
flottan. Af de bref, utgångna ur hans kansli, som blifvit till vår tid
bevarade, se vi, att han den 27 februari (1452) från Stenbrohult i södra
Värend utfärdade påbud för kusttrakterna om en skeppsskatt, som vore
afsedd att förse flottan med lifsförnödenheter;
skatten fördelades i s. k. gärder, hvar och en bestående
af tre tomma tunnor, fyra spann siktadt mjöl, åtta
spann rensadt malt, ett pund smör, ett pund fläsk,
två pund kokött och fårkött, ett pund fisk, ett
pund ost, ett spann gryn och en mark penningar,
och skulle om en sådan gärd förena sig sex och
sex af bönderna samt tolf och tolf af landborna
(arrendatorerna). Rådet hade tillstyrkt upptagandet
af denna skatt, och beseglades konungens
kungörelser af riksråden herrar Erik Eriksson, Gustaf Karlsson, Sten Pedersson,
Erengisle Nilsson och konungens frände Tord Bonde (vapen, fig. 364).
Den 12 mars hade konungen hunnit till Ringstadaholm och gaf där
föreskrifter om folkbeväpningen inom länet: sju bönder skulle sända
den åttonde i fält, likaså sju landbor den åttonde, och skulle deras
utrustning bestå af pansar, sköld, järnhatt, armborst, glafven (spjut),
pålyxa och åtta tolfter pilar. Den 21 mars (1452) underrättade han
tyska orden om det krig, som var begynt, och bad högmästaren varna
sigill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
