Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 3. Karl II:s första regeringstid. 1448-1457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
sina underlydande att upphöra med alla sjöresor i handelsärenden,
alldenstund det torde blifva helt osäkert för fredliga resande på Östersjön.
Till Finland sändes ungefär vid samma tid bud, att frälsemännen skulle
infinna sig i Sverige med så många fartyg, som man kunde finna
lämpliga till krigstjänst. Vid pingst (den 28 maj) skulle den svenska
flottan vara samlad vid Ölands norra udde.
Söndagen den 21 maj ämnade konungen segla till Öland, men på
fredagen den 19 erhöll han bud, att konung Kristiern hade brutit in i
västra Sverige. Med en stor här, bestående till en del af tyska
legosoldater, tågade denne upp genom Halland. Bönderna på Kinnaholms
fäste, som var anlagdt strax inom svenska gränsen, försvarade sig i
fem dagar mot den danske marskens anfall men måste till sist lofva
att uppgifva fästet den 1 augusti, såvida de icke dessförinnan hade
fått undsättning. Herr Gustaf Olofsson på Älfsborg gaf sig på samma
villkor, dock utan att dessförinnan hafva utstått någon stormning.
Den danske konungen tog därefter sitt högkvarter i Lödöse, där han
befäste sig och där han kunde sjöledes underhålla förbindelsen med
Västerhafvet. Han hade uppenbarligen afsikten att stanna där länge,
hvadan konung Karl, som redan hade måst uppgifva sin tanke att föra
kriget till sjöss och hade dragit ihop den svenska hären vid Tiveden.
åter fann sig föranlåten att ändra sin fälttågsplan; en mera
öfverhängande fara hotade nämligen Stockholm, dit herr Olof Axelsson
(Tott) och herr Magnus Gren hade kommit från Gottland med fyrtiosex
skepp, försedda med danskt och tyskt manskap, tillsammans 1,900 man.
Stockholms borgare försvarade sig dock manligen, och en bondehär
inledde på Käpplingeholmen en strid med fienden, hvilken höll på att gå
olyckligt för svenskarne men lyktades med fiendens flykt, sedan denne
förlorat ganska många i sundet, som den tiden skilde Käpplingeholmen
från Norrmalm. Sundet kallades från den dagen, efter de män fraån
Bremen, som nu däri funno sin död, Bremersundet. *
Sådan var ställningen, när konung Karl i ilmarsch anlände fran
Tiveden — torsdagen gick han därifrån, och påföljande måndagen före
soluppgången var han i Stockholm — och hans ankomst förmådde
fienden att draga sig undan. Den del af svenska flottan, som befann sig
vid Stockholm, trettio märsskepp jämte många skyttebåtar och snäckor,
lopp ut men förmaddes af ett falskt rykte, att fienden hade flytt, att
snart vända om. Danskarne lämnade visserligen efter detta Stockholm
i fred, men de brände Västervik. Däremot misslyckades deras anfall
på Öland och Lyckå; på det förra stället miste de fyra hundra, utanför
det senare hundra femtio man.
Konung Karls ställning var mycket svår. Från tvenne håll
hotades hans rike, och fienden, som var ganska stark, hade gjort sitt till
för att få en resning inom landet till stånd. Denna blef visserligen i
tid upptäckt men hade ändock hunnit uträtta ganska mycket ondt.
* Där dess vattenyta fordom utbredde sig, ligger nu Kungsträdgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
