Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 3. Karl II:s första regeringstid. 1448-1457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL II:S FÖRSTA REGERINGSTID. 473
blifvit upphöjd till hofmästare och således ägde de forna drotsetarnes
makt och myndighet, samt kansleren Nikolaus Ryting, som var juris
doktor. Naturligtvis förekommo mången gång fall, då man måste
fråndöma kyrkan jordagods. Detta grämde prelaterna, och på ärkebiskopens
förslag tillställde man konungen i början af år 1454 en högtidlig protest
mot alla den världsliga maktens ingrepp på det kyrkliga erhrådet.
Denna åtgärd var naturligtvis icke angenäm för konungen, men den
hade den verkan, att man sedermera, så snart det var någon tvist
om kyrkogods, infordrade ett utlåtande af vederbörande biskop och
kapitel.
I allmänhet var konungen af lätt begripliga skäl mån om att öka
kronans inkomster och sökte inskränka de förmåner, stormännen hade
åtnjutit genom att besitta stora län, af hvilka de kronan till förfång
hämtade dryga inkomster. Han ställde åtminstone några län på
räkenskap, d. v. s. fogdar tillsattes med redovisningsskyldighet inför
konungen. Detta väckte naturligtvis förbittring hos de store, som funno
sig tillbakasatta. Spåren af deras harm finner man i flera historiska
anteckningar. Sålunda heter det i en, att konung Karl ville göra adeln
lika med bönderna. I en redaktion af den mindre rimkrönikan lägges
i konungens mun denna bekännelse:
Till ridderskapet satte jag föga tro,
det var mig själf till en stor oro — —
fattiga svenner gaf jag land och slott,
ridderskapet gick fast utan vid (utanför).
Men det var icke allenast de store, som klagade öfver konungen i
anledning af denna hans åtgärd; de fogdar han använde voro ingalunda
alla lämpliga utan gjorde sig — efter hvad konungen själf måste
erkänna — skyldiga till mycket förtryck, och förbittringen häröfver
drabbade naturligtvis i viss mån fogdarnes herre. I öfrigt visade
konung Karl sig mån om folket, eftergaf åtminstone stundom dess
skattebördor och sökte befria det från ett egendomligt utpressningsförsök från
prästerskapets sida. Detta hade nämligen låtit påbjuda, att en mängd
helgdagar skulle firas med största högtidlighet, hvilket innebar förbud
mot allt slags arbete, och om det oaktadt en bonde en sådan dag gick
på fiske elior jakt, dömdes han att böta tre mark till prosten.
Konungens försök att stäfja detta missbruk äfvensom hans till påfven
framställda klagomål öfver vällefnaden i klostren torde för visso hafva
gjort de andlige mera benägna att lyssna till ärkebiskopens allt annat
än vänliga tal om konungen.
Emellertid hade konungen en ganska stor förtjänst om ordnandet
af landets ekonomiska angelägenheter. Han utfärdade år 1449 en
förordning rörande utmyntningen i Stockholm, den äldsta
myntordning som vi hafva i behåll. Man skulle af en mark tiolödigt silfver
slå 120 örtugar, af en mark femlödigt silfver 672 »hole penningar» (brak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
