Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 3. Karl II:s första regeringstid. 1448-1457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
och farbrodern, skulle vika för en svensk storman af en annan släkt.
Genom sin höga och inflytelserika ställning i samhället hade han medel
i händerna att mot konungen göra ett synnerligen verksamt motstånd.
Med missnöje såg han mången af konungens regeringsåtgärder och
undandrog sig mer än en gång att personligen deltaga i ärenden, vid
hvilkas handläggning Sveriges ärkebiskop var själfskrifven; han
verkade så mycket mera genom ombud. Han var, när omständigheterna
gingo honom emot, frikostig på försäkringar om vänskap, men äfven
de mest bindande löften bröt han, när hans utsikter åter ljusnade. I
detta handlingssätt låg till en stor del hans styrka. Okufligt envis,
uppgaf han aldrig de planer han en gång hade fattat, men han var för
klok att när som helst drifva allt till det yttersta med fara att se
planerna krossas och själf dela deras öde; i stället trädde han tidtals
tillbaka, och när han icke kunde verka öppet, gräfde han hemligen
under marken för sin mera öppne men godtrogne motståndare. Han
hade dessutom ett stöd i sina många och myndiga fränder, som delade
hans missnöje med Karl Knutssons konungadöme. För deras
ställning är det ock ytterst betecknande, att en af ärkebiskopens bröder,
Krister, omkring år 1460 gifte sig med konungens afsvurne fiendes,
den ärelöse herr Magnus Grens dotter Märta.
Bland kyrkans män fanns det ingen, som kunde, genom att ställa
sig på konungens sida uppträda som ärkebiskopens medtäflare inom den
kyrkliga styrelsens område, hvilket denna tid var så öfvermåttan
viktigt äfven för de borgerliga förhållandena. Den kraftigaste af de äldre
biskoparne, Magnus Tavast i Åbo, nedlade mer än nittioårig sitt
ämbete år 1450, och hvarken hans efterträdare eller de samtida biskoparne
i Västerås och Växjö synas hafva på något verksammare sätt tagit del
i de politiska förvecklingarna. Biskop Bengt i Skara var, såsom vi
sett, en så het anhängare af motståndspartiet, att han till en tid sattes
ur stånd att sköta sitt stift. Biskop Sigge Ulfsson (sparre) i
Strängnäs lutade afgjordt åt ärkebiskopens sida men var vida försiktigare.
Konung Karls ende uppriktige vän bland kyrkans store var biskop
Nils König i Linköping.
Konung Karl hade vid sin tronbestigning icke afgifvit någon
försäkran eller s. k. handfästning utöfver den allmänna, som landslagen
föreskref. I många fall hade han därför vida större tillfälle att gripa
in, än hvad t. ex. konung Kristofer hade haft, och han sökte begagna
sig däraf för att utvidga konungens makt. Men ju mer han verkade
i denna riktning, desto starkare blef afundsmännens agg.
Örlig och rustningar förekommo under hela hans regeringstid. Han
måste tänka på ett starkt försvar och fordrade äfven af frälset
uppoffringar, hvaröfver de andlige knotade. Såsom tidigare drottning
Margareta lät han i rikets landskap företaga en räfst för att utröna, hvad
kronan under den mellanliggande tiden hade förlorat, och rätta andra
missbruk. Räfsten utfördes af hans maåg herr Erik Eriksson, som hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
