Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 8. Karl II:s tredje regeringstid. 1467-1470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
tidigt år 1468 skrifvit till ärkebiskopen i Lund och flera danska
rådsherrar för att vinna deras medverkan till upprätthållande af freden
mellan rikena, och hans åtgärd var så mycket naturligare, som flera
at de danska stormännen voro betydligt missnöjda med sin konung.
Men ingen bevärdigade honom med ett svar, hvarpå han vände sig till
hansestäderna med begäran, att de skulle vidtaga några åtgärder för
att få slut på kriget. Därefter kom, i april månad, ett ombud för
konung Kristiern till Stockholm Han hade, märkligt nog, valt herr
Ture Turesson (bjälke), som vid så manga tillfällen hade visat sig som
en förrädare och som icke gärna borde hafva kunnat ses med blida
ögon af svenskarne. Något tecken till missnöje varsna vi dock icke —
man synes hafva räknat alltför litet noga med dubbelt spel i politiken —
och det förslag han framlade om ett möte, som skulle hållas i Halmstad
olofsdagen Gisn 29 juli 1468), godkändes, hvarjämte konung Karl
förband sig att vid midsommarstiden sända några rådsherrar till Halmstad
för att med danska radsherrar förbereda mötet. Senare bestämdes ock,
att äfven herr Ivar Axelsson skulle vid midsommarstiden infinna sig i
Halmstad, för att hans klagomål öfver konung Kristiern där skulle
pröfvas. Midsommaren kom, men hvarken herr Ivar eller några svenska
ombud infunno sig i Halmstad af orsak, som vi icke känna. Herr Ivar
lär just vid den tiden hafva varit konung Karl följaktig till Finland
för att där bryta motståndet mot Karls konungadöme, hvilket motstand
hade sin främste målsman i åbobiskopen Kort Bitz.
Så kom den 29 juli 1468. Å Sveriges vägnar mötte i Halmstad
skarabiskopen Hans Markvardsson samt riddarne Gustaf Karlsson, Erik
Eriksson, hvilken nu åter deltager i statsangelägenheter, och Åke
Jönsson (Svarte Skåning). Efter vanligheten uppsköts det slutliga
afgörandet till ett nytt möte, men redan nu fordrade svenskarne, att
Kalmar, Borgholm och Älfsborg skulle aterställas till Sverige, under
det danskarne fordrade, att drottning Dorotea skulle komma i
besittning af den morgongåfva, som konung Kristofer hade gifvit henne och
konung Kristiern hade stadfäst, d. v. s. att man skulle åt Sveriges
fiende upplåta ett viktigt omrade i landets midt. De fordrade vidare,
att vid det stundande mötet skulle herr Ivar Axelsson infinna sig för
att höra sin dom, och skulle han redan nu lämna Visborg, och icke nog
därmed, han skulle icke i Sverige få någon fristad. Som konung Karl
omöjligen kunde gifva bifall till dessa långt gående fordringar,
begyntes kriget pa nytt. Konung Kristiern hade för öfrigt redan före
Halmstadsmötet, under det stillestand rådde, sändt ut sin flotta, som
gjorde sig skyldig till öfvervåld mot vän och fiende. Efter
Halmstadsmötet företog konung Kristiern omfattande rustningar och förmadde de
danska länsinnehafvarne till betydliga uppoffringar, på det de till krigets
kraftiga förande nödiga penningsummorna skulle kunna åstadkommas.
Herr Ivar Gren, som förde befälet på Axevalls slott, bisagn d
tillfället för att bryta sin nyligen svurna ed till konung Karl. Själf begaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
