Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 8. Karl II:s tredje regeringstid. 1467-1470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL II:S TREDJE REGERINGSTID. 511
han sig till Danmark, men besättningen vägrade, lydig hans befallning,
att öppna fästets port för konung Karl.
Strax i börjau af år 1469 lät konung Karl belägra Axevall och
Älfsborg, mot hvilket en skans uppfördes vid Gullberg. Men hären
utanför Axevall drog sig tillbaka, så snart konung Kristiern ryckt in
i Västergötland. Han härjade sedan i Småland, slog en svensk trupp
i Västergötland och intog slutligen i juni månad Gullberg. Men därmed
var ock hans framgång slut. En stark bondehär, anförd af riksrådet
OÖtte Torbjörnsson, förstörde den 30 juni (1469) Axevall, som därefter
aldrig återställdes, och de svenska höfvitsmännen i Västergötland, herr
Erik Karlsson och herr Sten Sture, återställde fästningsverken vid
Öresten för att förekomma nya infall från dansk sida. Men vid samma
tid upphörde krigföringen, emedan fredsunderhandlingarna nu stodo
främst på dagordningen.
Det var hanseståderna, som, oroliga för krigets störande inverkan
på handeln och deras egna intressen, hade i slutet af år 1468 inledt
dessa underhandlingar om ett fredsmöte och om stillestånd, till dess
detta kunde hallas. De hade först vändt sig till konung Kristiern,
men denne uppehöll till en början beskickningen och fordrade sedan,
att hans upproriska undersåtar Karl Knutsson, Erik Axelsson och Ivar
Axelsson skulle först begära fred; hansan skulle upphöra med all
handel, så vore kriget snart slutadt. Konung Karl däremot, som
själfmant vändt sig till hansan med förslag, att hon skulle bemedla fred,
upptog hennes framställning med största beredvillighet; »den som lade
hinder i vägen för deras försök», heter det i hans skrifvelse, »hade kärlek
hvarken till fred, ärlighet eller rättvisa». Denna förebråelse mot konung
Kristiern var så mycket mera berättigad, som denne, trots upprepade
löften till hansestäderna, ännu icke hade upphört med att utsända
kaparskepp eller tillåta deras utsändande. Först när ställningen i
Slesvig och Holstein, hvarest konungens broder grefve Gerdt regerade
ytterst egenmäktigt, blef betänklig och konung Kristiern befarade, att
de missnöjda skulle få farliga bundsförvanter i hansestäderna, blef
han villig att gå deras önskningar till mötes.
Den 29 september 1469 kot han med nagra af sitt råd till Lybeck,
där till en början hans förhallande till hansan afhandlades. Han lämnade
därefter staden, innan de svenska ombuden, ärkedjäknen i Uppsala
Konrad Rogge, doktor Nikolaus Ryting samt herr Erik Eriksson och
herr Gustaf Karlsson, som uppehallits af motvind, hade hunnit anlända.
Nya danska ombud sändes efter deras ankomst till Lybeck, men i följd
af hvarjehanda formfrågor drog det ut pa tiden, så att den egentliga
underhandlingen icke kunde öppnas förrän den 20 oktober. Sveriges
såväl som Danmarks ombud begärde, att de hanseatiska ombuden skulle
fälla dom i stridsfrågorna, men dessa undandrogo sig, föreslående, att
man först af allt skulle söka ingaå en förlikning. Men då framställde
danskarne den fordran, att konung Karl (hvilken för öfrigt konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
